Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

49
utdragen. Och därtill kom de rysliga kläderna: svartgrå, vadderade, stoppade jackor och
likadana kulibyxor och mörkgrå skjortor med uppstående linning. Håret var kortklippt och
rakning förekom sällan. – Dock förefaller mig i minnet deras ansikten vara de vackraste och
mänskligaste, som jag någonsin sett. Mitt arbete som lärling på kontoret bestod i att föra
statistik över det av traktorerna dagligen utförda arbetet, att anteckna hur många timmar
arbetet varit inställt, orsaken till arbetsinställelsen, om den skett genom fångens förvållande,
eller genom brist på drivmedel eller motorskada osv. Detta måste noga kontrolleras. Under de
där rådande arbetsbetingelserna och levnadsförhållandena var denna bokföring särskilt
grotesk. I reparationsverkstaden saknades det oavbrutet maskindelar men en timmes
arbetsinställelse genom fångens förvållande måste ”uttryckas statistiskt”...
Konstantin Konstantinowitsch, en ungrare, passade förträffligt som föreståndare för detta
kontor, ty han var en förtorkad, trångsynt byråkrat. Föreståndaren för reparationsverkstaden
var en tjeckisk ingenjör, German Germanowitsch, på vilken man ännu kunde se, att han en
gång i friheten haft en kraftig kalaskula, men nu hängde hans mage ned på ett bedrövligt sätt.
Jag försökte flera gånger inleda ett samtal med honom, han kunde tyska mycket bra, men var
så rädd, att det inte var möjligt att komma längre än till ”god dag” och ”i dag skiner solen”.
German Germanowitsch hade västeuropeiska begrepp om ordning. Jordbruksmaskinerna stod
ordnade i rader under bar himmel, skördetröskorna i skjul. Reparationsverkstaden och dess
omgivning skilde sig märkbart från de fabriker och fabriksgårdar, som jag sett på andra håll i
Ryssland.
Kontoristerna togs under vårbruket också i anspråk till ”udarnikiarbeten” (stötbrigader),
självfallet som ”frivilliga”. Beteckningen ”udarniki” är särskilt passande i ett koncentrationsläger.
I sammanhang härmed erinrar jag mig något alldeles otroligt: fångarna uppmanades att
frivilligt teckna statslån på sin ”förtjänst”. Och det fanns många som icke tordes vägra. Som
udarniki arbetade vi från soluppgången till klockan 12 på middagen på åkern och från 1 till 8
på kvällen på kontoret. Till detta arbete hämtades man under ljudliga skrin av en brigadledare.
På åkern måste man hacka ett bestämt stycke. I början hade jag ännu så mycket kraft, att jag
utan större svårighet till och med kunde hjälpa Clement Nikifrewitsch, som redan varit fånge i
nästan 5 år och hade ett förskräckligt besvär att bli klar med sin bit. Detta arbete på åkern
betalades extra. – Jag kan genast nämna något om avlöningsförhållandena i koncentrationslägret
Karaganda. Som lärling på kontoret erhöll jag ingen lön. Från och med sommaren 1939
betalades vid åkerarbete för fullgjort dagsverke 20 kopek. Hade man inte fått sitt dagsverke
färdigt, fick man ingenting betalt alls. Hade man under en månad fullgjort varje dagsverke,
kom man upp till högst 6 rubel. Men 1 kg sill kostade i lägeraffären 7,50 rubel och 1 kg bröd
nästan 1 rubel. Traktorförare och maskinister, agronomer och annan teknisk personal blev
naturligtvis bättre avlönade. Jag hörde, att en maskinist förtjänade över 100 rubel i månaden.
Om det graderade ransoneringssystemet har jag redan talat. Sommaren 1939 bestämdes, att
den agrotekniska personalen, som tillhörde den fjärde och högsta matklassen, skulle betala
maten på sina inkomster.
Under min kontorstid hörde jag till andra matklassen, men var alltid hungrig. – Under denna
tid bodde jag i baracken på andra sidan den lilla dammen. Man måste gå över en fördämning
för att komma dit. Dammen hade byggts av fångar för att skapa en vattenreservoar för lägerträdgården.
På den andra sidan om dammen låg i en svag sänka i marken trädgården med
artificiellt bevattnade potatisfält, tomatodlingar, melonbäddar, ett flertal olika grönsakssängar
och drivhus. På stäppjorden frodades allt detta förträffligt, bara man sörjde för den nödvändiga
bevattningen. Skörden från trädgården kom emellertid inte den enkle fången till godo.
Jag kan inte erinra mig, att i den lägsta matklassens soppa någonsin förekom en potatis.