Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

92
sanningen om nationalsocialismen. I Prag kom hon i förbindelse med den kommunistiska
Röda hjälpen, som bistod henne vid publicerandet av hennes böcker och broschyrer.
Förestånderskan för Internationella Röda hjälpen (Mopr) i Moskva, Stassowa, inbjöd Zensl
Mühsam att slå sig ner i Moskva och arbeta där.
Zensl var en uppriktig, sanningsälskande, kämpande människa, som inte hade blivit snedvriden
genom någon kommunistisk godtrogenhet. Hon kom till Moskva, blev Stassowas gäst
och bodde på hotell Novaja Moskowskaja. Det dröjde inte länge, förrän hon som en
fördomsfri iakttagare såg hur förljugen den ryska tillvaron var. Diktatur och slaveri, där man
talade och skrev om demokrati och frihet. Fattigdom och ringaktning av människorna, som
enligt Stalins ord skulle ”vårdas som blommor”.
Zensl Mühsams häktning inträffade sannolikt först efter en del kritiska yttranden. Hon hade
inte lärt sig hyckla eller ängsligt hålla inne med sin mening. Men hon visste heller inte, i
vilken rövarkula hon befann sig.
Rannsakningsdomaren riktade samma anklagelse mot henne som mot Karola Neher:
trotskistisk kurir åt Wollenberg. Efter flera månaders rannsakningshäkte frigavs hon en dag.
Om jag minns rätt, blev hon utsläppt på gatan i pyjamas. Underrättelsen om hennes häktning
hade trängt till utlandet, och hennes vänner och Erich Mühsams meningsfränder höjde i
pressen skarpa protester. Det torde ha varit orsaken till hennes frigivning ur första häktet.
Zensl återvände till hotell Novaja Moskowskaja och hade endast en tanke: Bort ur detta land!
Hon skrev till sin syster i USA, därifrån skaffade man henne ett amerikanskt inresevisum.
Hon kallades till den amerikanska legationen i Moskva. Medan hon väntade på att få ett ryskt
utresevisum, häktades hon av NKVD för andra gången och dömdes efter ett kort uppehåll i
Butirki av ”Osoboje Soweschtschanije” (Särskilda kommissionen) till åtta års bättrings- och
arbetsläger. Man transporterade henne till ett koncentrationsläger i det europeiska Ryssland,
där det rådde jämförelsevis drägligare förhållanden än i Karaganda. Kvinnorna där arbetade
huvudsakligen med sömnad.
Zensl Mühsam var väl i det närmaste 60 år gammal. Hon bar sitt gråa hår i en krans omkring
huvudet, hon var slank och högvuxen och rörde sig som en ung dam. Hennes överlägsna
hållning var beundransvärd. I hennes samtal återkom ideligen sådana uttryck som: ”Redan då
sade Erich ...” eller ”Om Erich ännu levde ...”. Hon berättade om hans lidanden i
koncentrationslägret Oranienburg, om sina förtvivlade försök att rädda honom och sedan om
den dag, när man förde henne till hans lik ...
I vår cell fanns en gammal bekant till mig från Tyskland, den före detta kommunistiska riksdagsledamoten
Roberta Gropper. Hon hade efter två års rannsakningshäkte överförts till
favoritcellen. Anklagelsen mot henne löd: Medlemskap i Neumann-gruppen. – Hennes
ansikte var gråblekt av fängelsevistelsen och hade djupa ränder under ögonen. Hon plågade
sin hjärna med sådana frågor som: ”Varför hände allt detta, har jag gjort mig skyldig till något
brott? Skall man, när man kommer till utlandet, berätta för de utländska arbetarna allt vad
man sett och upplevt i Sovjetunionen?” Och när jag svarade henne, att det var vår plikt, och
att vi länge nog, visserligen utan att veta det, varit GPU:s hantlangare, svarade hon mig med
darrande röst: ”För Guds skull, gör inte det, du får inte beröva arbetarna deras illusioner, deras
sista hopp!”
Cellen hade ett sorgebarn. Det var Nina, balettdansösen. Hon var ryska och hustru till en tysk
ingenjör. Hon kom från ett straffängelse, hade hår som en igelkott och utstående, vattblå
ögon, som aldrig tycktes riktas på någon. Kvinnorna berättade, att hon ända sedan hon kom
till cellen, legat till sängs. Det var ett under, att hon ens gick på klosetten. Mången gång
slukade hon flera matportioner på en gång, men för det mesta kunde man inte få henne vaken