Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

42
gång med att hugga sönder bräderna. Jag hade emellertid inte hunnit långt, förrän en man kom
rusande ned för trappan och grep mig i armen. ”Följ med till natschalniken! Knycka en låda!
Då tyckte du, att du hade gjort ett gott kap!” Om mina medfångar inte hade kommit mig till
hjälp, hade den första dagen av min vistelse i lägret slutat i arresten. Nu stod vi inför samma
svårighet. Några trästickor hade vi emellertid kunnat rädda. Jag vände på yxan och började slå
sönder stenkolen i mindre stycken. Men yxan var inte avsedd för detta ändamål. Den lossnade
från skaftet, och när jag lyfte den för att måtta ett slag, flög yxhuvudet i skallen på mig. Om
denna inte varit av så kraftigt material, hade jag besparat mig många år i koncentrationsläger.
När vi äntligen hade fått eld, rök ugnen ur alla sprickor, och vi hade valet mellan att frysa
ihjäl eller kvävas ihjäl. – Maten i karantänen var osedvanligt usel. Man fick en grynvälling,
som alltid var sur, och en liten ranson bröd. I detta sammanhang måste jag framhålla, att det
rådde en stor skillnad mellan maten i rannsakningshäktet och i karagandalägret. Brödransonen
var ungefär densamma, men vällingen var vattnig och utan ett spår av fett, och gröt fick man
blott sällan i Karaganda. Trots detta fordrades emellertid att fångarna skulle utföra det tyngsta
kroppsarbete. Om detta likväl mera senare.
När vi skulle tvätta oss, klättrade vi upp ur jordhyddan och fyllde en konservburk med snö,
som sedan fick smälta. Det var vårt tvättvatten. Kvinnorna fick ännu inte arbeta utan ägnade
sig åt att göra sig vackra, och det var nästan ett mysterium hur väl de lyckades mitt i eländet.
Efter sin toalett gick de ut i det strålande sibiriska solskenet till männen, som hade kommit
med vår transport och som var sysselsatta med att göra hål i den hårdfrusna marken och driva
ner pålar i dem. De hälsade på männen, flirtade med dem och skrattade. Och hur jämmerliga
såg inte dessa manliga fångar ut! Man kunde knappast se något av deras ansikten för det yviga
skäggets skull. Deras rörelser var slappa och kraftlösa, rockarna hängde löst på deras kroppar.
Men när kvinnorna närmade sig, började även de att muntra upp sig. Tre män i vår transport
var dömda till 25 års koncentrationsläger. Den ene, Valerij Alexandrowitsch, en ”djurtekniker”,
hade haft ansvaret för boskapsuppfödningen på ett flertal gårdar, som hört till
transportväsendet. Bland djurbeståndet utbröt en farsot och flera hundra djur gick under. På
grund härav dömdes han för sabotage till 25 år. Den andre av de tre männen, en medarbetare
till Mitschurin, Sovjetunionens berömde frukt- och sädesförädlare, berättade för oss, att
Mitschurins hela medarbetarstab efter dennes död häktats och anklagats för kontrarevolutionär
verksamhet mot Sovjetunionen. Den tredje var en ingenjör, vars mor var fransyska och
bodde i Frankrike. Han hade korresponderat med henne och gjort kritiska anmärkningar om
händelserna i Ryssland.
På kvällen den tredje dagen knackade det på dörren till vår hydda och in trädde en högrest,
vacker ung man. Det var Valerij Alexandrowitsch, som hade rakat sig. Orsaken till denna
förvandling var Nadja Bereskina. Det var den första förälskelsen i vår transport.
Efter några dagar kom Grete Sonntag och jag överens om, att det vore bättre att arbeta
någonstans i stället för att frysa eller kvävas i vår jordhydda. Kanske kunde man finna ett
arbete av något slag, där man också kunde tvätta sig. Vi gick till förvaltningen och framförde
vårt ärende. Där förvånades man över ett så ovanligt infall och frågade vad för arbete vi kunde
utföra. ”Finns det inte någon tvättinrättning här?” – ”Jo, naturligtvis.” Man skickade oss till
natschalniken för tvättstugan, som befann sig i samma barack som bastun. Natschalniken var
en manlig fånge. Han sade: ”Jaså, ni vill ha arbete här? Ackordet är 75 stycken plagg per dag
och man och därtill får man ett stycke tvål.” Tvålen var av samma storlek som en tändsticksask.
Han kastade tvättkläderna på golvet, 75 mansskjortor och manskalsonger åt var och en av
oss. När vi såg närmare på tvättkläderna, märkte vi, att de vimlade av klädlöss.
Vi fann, att det var bäst att först slå hett vatten över kläderna för att döda lössen och sedan
tvätta dem. I tvättstugan fanns det en vattenbärare, ty på stäppen måste man hämta vatten ur
brunnar. Vattenbäraren fyllde tvättgrytan med vatten åt oss. Vi gjorde upp en munter eld och