Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

88
Det väl uppvärmda tåget verkade uppiggande på våra löss. Tack vare det ovanliga lugnet
omkring oss gjorde sig behovet starkare gällande att bli kvitt våra egna passagerare. Vi satt på
våra liggplatser, litet blyga, med ryggarna vända mot dörren och knäckte löss med yttersta
iver. – Jag beklagar de resande, som efter oss använde denna avdelning.
På varje station höll jag utkik efter en möjlighet att bli av med brevet, som prasslade ‘i min
brösthållare. Men såtillvida behärskade vår unga vakterska dock sitt fack, att hon aldrig
uraktlät att gå bakom oss. Även ådrog vi oss genom vårt märkvärdiga utseende de många
resandenas uppmärksamhet till den grad, att det inte var möjligt att, utan att bli iakttagen,
lägga brevet i en låda. – När tåget höll i Kasan, bad jag vakterskan att föra mig till toaletten,
och därvid lyckades jag stänga dörren, som annars alltid måste stå på glänt rätt mycket.
Vakterskan var just då fullt upptagen av en teatertrupp, som steg på i Kasan. Jag öppnade
försiktigt fönstret i toaletten. På den låga plattformen för godstransporter kom just en arbetare
gående, och jag kastade brevet framför hans fötter och hann i sista ögonblicket se, hur han
böjde sig ned. Inte utan hjärtklappning drog jag upp fönstret. När jag kom tillbaka till vår
avdelning, var både arbetare och brev ur sikte.
Gången framför avdelningarna stod packad med resande. Ett högljutt, livligt sällskap. Varje
”fri” människa betraktade vi, fulla av intresse och nyfikenhet, som en varelse från en annan
värld. Men de sist påstigna passagerarna skilde sig märkbart från andra. Av deras samtal
förstod vi, att de var skådespelare på hemväg från ett gästspel i Fjärran Östern. Och åter
utspelade sig samma kostliga scen, som några gånger tidigare under resan. En av skådespelarna
frågade oss om målet för vår resa och varifrån vi kom; en djup tystnad svarade
honom. Då viskade han något i örat på sin kvinnliga granne, samtidigt som han blinkade med
ena ögat och visade på våra båda avdelningar. Hans upptäckt måste ha fortplantat sig genom
hela gången, ty kort efteråt defilerade den ene efter den andre förbi vår avdelning med
betänksamma och medlidsamma blickar.
Klara Vater berättade, att hon måst gå ifrån en liten dotter på ännu inte två år, och då hon och
hennes man häktades samma dag, hade barnet inga anhöriga längre. ”Vart kan de ha fört
henne, om hon ännu är vid liv?” Hon hade i rannsakningsfängelset hört, att man under
förhören hos NKVD hade slagit in revbenen på hennes man för att tvinga honom att erkänna.
Fru Fon kunde endast för en kort stund ryckas ur sin tryckta stämning. ”Tro inte, att vi har
något gott att vänta. Den som NKVD har fått i sina klor en gång, den släpper de inte så lätt.”
Vi närmade oss Moskva. Redan långt innan tåget stannade, var vi färdiga att stiga ur. Gång på
gång andades vi titthål i de frusna fönsterna. Inom kort skulle vårt öde avgöras.
Sedan gick vi längs plattformen med knytena i handen – inte längre på ryggen – så långt hade
vi redan avlägsnat oss från fängelsevanorna. Jag hade förlorat känslan av kroppens tyngd, så
stark var lusten att leva.
I väntsalen satt vi med heta ansikten på en bänk vid sidan om massor av civilpersoner. Ur en
högtalare sjöng en smäktande bas: ”Schiroka strana, maja rodnaja ... gdje tak wolno dyschet
tschelowjek ...” (Stora land, du mitt fosterland ... där människan andas så fritt ...)
Efter ett samtal med den kvinnliga vakten avlägsnade sig de båda männen i vårt följe. Vår
unga NKVD-tjänsteman såg sig nyfiket omkring i den stora väntsalen och sade: ”Det är första
gången i mitt liv som jag är i Moskva. Så vacker stationen är! Och så mycket människor!”
Sedan fick hon syn på en glassförsäljare, ty i Moskva finns det under alla årstider
”moroschnoje”. – ”Vill ni ha glass?” och hon köpte fyra portioner. – När vi ätit glassen,
frågade hon: ”Vill ni ha ‘piroschki’?” Det är ett slags i fett kokta, med kött, ris eller marmelad
fyllda kakor. Även det gick vi gärna med på, och efter knappt en halv timme erbjöd hon oss
ännu en gång glass, men vi sade nej tack.