Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

13
Den natten hade man häktat alla polska kvarlämnade kvinnor. För deras transport till fängelset
använde NKVD en omnibus. – År efteråt fick jag av en tillfällighet veta, att den sextioåriga
Michailina hade blivit dömd till åtta års koncentrationsläger.
I slutet av september erhöll jag ett skriftligt meddelande om att jag uteslutits ur Tysklands
Kommunistiska parti. Några skäl angavs inte. Ett par dagar senare beordrade hotell Lux’
förvaltning ungefär tio kvinnor, däribland mig, att inom tre dagar flytta från våra rum, då vi
inte stod i något anställningsförhållande till Komintern. Och när vi inte åtlydde flyttningsordern,
drog hotellförvaltningen saken inför domstol.
Förhandlingsrummet i domstolsbyggnaden var fullt av folk. Utom våra tio mål stod ett flertal
underhållsmål på dagordningen. Där var mödrar med de omstridda småbarnen på armen och
ett flertal vittnen för varje särskilt fall och å andra sidan män, som bestred sitt faderskap med
motsvarande antal vittnen. Förhandlingarna fördes av en vänlig gammal man, som talade
försonligt med de stridande parterna. Han var inte yrkesdomare.
Han rådde oss utländskor att använda tolk, för detta ändamål hade den kvinnliga sekreteraren i
Lux’ hotellförvaltning infunnit sig. Jag fordrade att få försvara mig själv. På dålig ryska
skildrade jag inför domstolen och de många åhörarna, att vi hade kommit som politiska
emigranter till Sovjetryssland, att NKVD för några månader sedan häktat våra män, och att vi
sedan den tiden måste leva utan arbete och understöd. För att icke hungra ihjäl var vi tvungna
att sälja våra böcker, kläder och underkläder. Om vi hade åtlytt hotellförvaltningens flyttningsorder
skulle vi säkerligen nu legat på gatan utan tak över huvudet. Vem skulle ge oss,
som inte en gång ägde ett uppehållstillstånd, ett rum? Vem skulle ge oss, kvarlämnade till
häktade, något skydd? – Ordföranden ställde endast en fråga: ”Har ni släktingar i Sovjetryssland?”
– ”Ingen utom min häktade man.” Därefter drog sig domstolen tillbaka. Domen
lydde, att man under dessa omständigheter inte fick vräka mig, och att jag inte heller behövde
betala någon hyra. – Även i de nio andra kvinnornas fall fälldes samma dom. Vi var lyckliga
över att ha fått behålla våra rum, men hotellföreståndare Gurewitschs hämnd kunde jag vara
säker på.
Under sådana förhållanden måste jag så småningom sälja alla mina böcker. Vad som fanns av
skönlitteratur i vårt bibliotek var redan borta. Nu var det de politiska böckernas tur. En gång
gick jag med en väska full av Hegel- och Lenin-band till ett antikvariat i en källare i Ulitza
Gorkowo. Där lade jag märke till ett nytt biträde, som inte passade i miljön. Med varje rörelse
underströk han, jag hör inte hit, någon har tilllåtit sig ett dåligt skämt med mig. – Jag öppnade
väskan och erbjöd honom mina böcker. Han sade leende: ”Vad är det ni har där? Hegel och
Lenin? Sådan litteratur är inte längre efterfrågad. Vi vill hellre ha kriminalromaner!” Sedan
bläddrade han litet i banden, såg ägarens många anteckningar med anilinpenna, nickade
förståelsefullt och sade: ”Naturligtvis köper vi allt.” Och han betalade ett ovanligt högt pris. –
När jag någon av de närmaste dagarna åter steg in i källaren med en ny laddning böcker och
däribland även två kriminalromaner, var den sympatiske expediten inte längre där. – Jag
berättade denna upplevelse för min vän H. J. – ”Vet du vem det var? Béla Ilis. Honom hade
de som straff ställt i bokhandeln. För ett par dagar sedan häktades han.”
Béla Ilis, en ungersk skriftställare, hade några månader innan jag träffade honom i
antikvariatet författat en ny bok, som förhärligade Moskvas Metro. Hjälten i hans roman var
den politiske ledaren för företaget. Ilis’ bok hade redan gått igenom censuren, var redan tryckt
och stod omedelbart inför utgivandet – då begick den politiske ledaren för arbetet med
Metron, en ryss, självmord. Béla Ilis’ bok blev makulerad och han själv åsatt ett partistraff
och avlägsnad från sin tjänst. Han gick hem, satte sig i badkaret och vred på gasen. Men hans
självmordsförsök blev omintetgjort och man återkallade honom till liv. Som straff måste han
sedan bli försäljare.