Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv
Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv
Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
13<br />
Den natten hade man häktat alla polska kvarlämnade kvinnor. För deras transport till fängelset<br />
använde NKVD en omnibus. – År efteråt fick jag av en tillfällighet veta, att den sextioåriga<br />
Michailina hade blivit dömd till åtta års koncentrationsläger.<br />
I slutet av september erhöll jag ett skriftligt meddelande om att jag uteslutits ur Tysklands<br />
Kommunistiska parti. Några skäl angavs inte. Ett par dagar senare beordrade hotell Lux’<br />
förvaltning ungefär tio kvinnor, däribland mig, att inom tre dagar flytta från våra rum, då vi<br />
inte stod i något anställningsförhållande till Komintern. Och när vi inte åtlydde flyttningsordern,<br />
drog hotellförvaltningen saken inför domstol.<br />
Förhandlingsrummet i domstolsbyggnaden var fullt av folk. Utom våra tio mål stod ett flertal<br />
underhållsmål på dagordningen. Där var mödrar med de omstridda småbarnen på armen <strong>och</strong><br />
ett flertal vittnen för varje särskilt fall <strong>och</strong> å andra sidan män, som bestred sitt faderskap med<br />
motsvarande antal vittnen. Förhandlingarna fördes av en vänlig gammal man, som talade<br />
försonligt med de stridande parterna. Han var inte yrkesdomare.<br />
Han rådde oss utländskor att använda tolk, för detta ändamål hade den kvinnliga sekreteraren i<br />
Lux’ hotellförvaltning infunnit sig. Jag fordrade att få försvara mig själv. På dålig ryska<br />
skildrade jag inför domstolen <strong>och</strong> de många åhörarna, att vi hade kommit som politiska<br />
emigranter till Sovjetryssland, att NKVD för några månader sedan häktat våra män, <strong>och</strong> att vi<br />
sedan den tiden måste leva utan arbete <strong>och</strong> understöd. För att icke hungra ihjäl var vi tvungna<br />
att sälja våra böcker, kläder <strong>och</strong> underkläder. Om vi hade åtlytt hotellförvaltningens flyttningsorder<br />
skulle vi säkerligen nu legat på gatan utan tak över huvudet. Vem skulle ge oss,<br />
som inte en gång ägde ett uppehållstillstånd, ett rum? Vem skulle ge oss, kvarlämnade till<br />
häktade, något skydd? – Ordföranden ställde endast en fråga: ”Har ni släktingar i Sovjetryssland?”<br />
– ”Ingen utom min häktade man.” Därefter drog sig domstolen tillbaka. Domen<br />
lydde, att man under dessa omständigheter inte fick vräka mig, <strong>och</strong> att jag inte heller behövde<br />
betala någon hyra. – Även i de nio andra kvinnornas fall fälldes samma dom. Vi var lyckliga<br />
över att ha fått behålla våra rum, men hotellföreståndare Gurewitschs hämnd kunde jag vara<br />
säker på.<br />
Under sådana förhållanden måste jag så småningom sälja alla mina böcker. Vad som fanns av<br />
skönlitteratur i vårt bibliotek var redan borta. Nu var det de politiska böckernas tur. En gång<br />
gick jag med en väska full av Hegel- <strong>och</strong> Lenin-band till ett antikvariat i en källare i Ulitza<br />
Gorkowo. Där lade jag märke till ett nytt biträde, som inte passade i miljön. Med varje rörelse<br />
underströk han, jag hör inte hit, någon har tilllåtit sig ett dåligt skämt med mig. – Jag öppnade<br />
väskan <strong>och</strong> erbjöd honom mina böcker. Han sade leende: ”Vad är det ni har där? Hegel <strong>och</strong><br />
Lenin? Sådan litteratur är inte längre efterfrågad. Vi vill hellre ha kriminalromaner!” Sedan<br />
bläddrade han litet i banden, såg ägarens många anteckningar med anilinpenna, nickade<br />
förståelsefullt <strong>och</strong> sade: ”Naturligtvis köper vi allt.” Och han betalade ett ovanligt högt pris. –<br />
När jag någon av de närmaste dagarna åter steg in i källaren med en ny laddning böcker <strong>och</strong><br />
däribland även två kriminalromaner, var den sympatiske expediten inte längre där. – Jag<br />
berättade denna upplevelse för min vän H. J. – ”Vet du vem det var? Béla Ilis. Honom hade<br />
de som straff ställt i bokhandeln. För ett par dagar sedan häktades han.”<br />
Béla Ilis, en ungersk skriftställare, hade några månader innan jag träffade honom i<br />
antikvariatet författat en ny bok, som förhärligade Moskvas Metro. Hjälten i hans roman var<br />
den politiske ledaren för företaget. Ilis’ bok hade redan gått igenom censuren, var redan tryckt<br />
<strong>och</strong> stod omedelbart inför utgivandet – då begick den politiske ledaren för arbetet med<br />
Metron, en ryss, självmord. Béla Ilis’ bok blev makulerad <strong>och</strong> han själv åsatt ett partistraff<br />
<strong>och</strong> avlägsnad från sin tjänst. Han gick hem, satte sig i badkaret <strong>och</strong> vred på gasen. Men hans<br />
självmordsförsök blev omintetgjort <strong>och</strong> man återkallade honom till liv. Som straff måste han<br />
sedan bli försäljare.