Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

39
Framemot middagen sammanställde man en grupp på 15 kvinnor och många män. Stefanie
Brun, Grete Sonntag, Rebekka Sagorje, Nadja Bereskina, den unga adertonåriga polskan och
jag var bland dem. Fem och fem, med säck på ryggen, gick vi i iltempo tvärs över de ändlösa
raderna av skenor till en fångvagn. ”Halt!” För tredje gången under loppet av en timme uppropades
vi och måste anmäla oss: fångnummer, namn, förbrytelse och strafftid. ”Nummer
174475 Margarita Genrichowna Buber-Nejman, sozialnyj opasnyj element, 5 år.” Ännu gick
det trögt, men under loppet av de närmaste åren lärde jag mig att rabbla upp dessa ord.
Under rytanden och knuffar klättrade vi upp för de höga fotstegen till fångvagnen, en vanlig
rysk järnvägsvagn med den skillnaden att de enskilda avdelningarna var avspärrade från
gången med skjutgaller. En avdelning hade fem liggplatser, och om man räknade med
bagagehyllorna sju. Man stoppade in oss sexton kvinnor i en avdelning. Nio måste ligga tätt
sammanpackade med ansiktena vända mot gallret. De andra satt på bänkarna. Transporten till
Sibirien varade i veckor, och uppehåll gjordes blott i två etappfängelser. I en sådan fångkupé
fanns det inget fönster och ingen belysning utan blott en dåligt fungerande ventil uppe vid
taket. I alla övriga avdelningar i vagnen låg manliga fångar. – Här viskade man inte längre
utan gav högt uttryck åt sitt misshag. De medföljande vakterna svor och fångarna svor
tillbaka. – Vid utdelandet av bröd och te visade det sig, att det inte fanns något att dricka i, ty i
fängelset hade man tagit från oss all servis. Slutligen kom man över en liten rostig konservburk,
ur vilken vi drack alla sexton. Förplägnaden under transporten bestod av 600 gr. svartbröd
dagligen, en torkad, salt fisk, ungefär så stor som en böckling, och tre gånger om dagen
te med ett stycke socker. Det var allt. Fisken var så hård som ett stycke papp och dess kött
mörkrött av salt. Hade man förtärt den av hunger, så försmäktade man av törst. Ju längre vi
avlägsnade oss från Moskva, desto knappare blev reseprovianten. Först försvann sockret,
sedan tebladen i det heta vattnet och slutligen vankades det endast en halv saltad fisk. Och det
åtföljande vaktmanskapet blev från dag till dag allt försumligare och latare. De hade ingen
lust att hämta tevatten, alltså måste vi törsta. Hela dagen skrek och tiggde fångarna: ”Kamrat
natschalnik, ge oss litet vatten, ge oss litet te!” – ”Tig! Vid nästa station ska vi hämta åt er”,
svarade den utanför gallret oberört patrullerande soldaten.
Värst var det, när man skulle gå på klosetten. Vagnen var överbelagd mer än dubbelt. Det
fanns endast en klosett, och posterna ville inte föra fångarna fram och tillbaka hela dagen.
Därför bestämde de: ”Tre gånger om dagen får ni gå ut och var och en får blott två minuter på
sig!” Under dessa två minuter såg soldaten intresserat genom spionen i klosettdörren. Vi hade
väl varit fyra eller fem dagar på väg, när jag vid ett sådant tillfälle förlorade behärskningen
och överöste den harmlöst grinande soldaten med alla tyska eder, som föll mig in. Det gjorde
emellertid inte det minsta intryck på honom. – De manliga fångarna fann på en annan utväg,
de kastade vatten genom gallret ut på gången helt enkelt.
Av de sexton kvinnorna i vår avdelning kände jag blott de fem från Butirki. De övriga kom
från ett annat rannsakningsfängelse i Moskva. Alla var politiska fångar. Deras goda lynne var
mig obegripligt. Vi befann oss på väg till Sibirien, alla hade fått domar på mellan 5 och 10 år,
vi låg så sammanpressade, att vi blott med möda kunde röra armarna och någon riktig sömn
var inte att tänka på. Vad gjorde emellertid dessa kvinnor? Vid avfärden från fängelset hade
de fått tillbaka sina handväskor och därmed också spegel, puder och läppstift. De pudrade och
sminkade sig och började kokettera med vaktmanskapet genom gallret. Hur intensivt hatade
jag inte då kvinnokönet! Hur kunde de le mot och växla vänliga ord med dem, som hjälpte till
att beröva oss friheten, som var en del av NKVD-apparaten? Sorgsna och betryckta var blott
Stefanie, Rebekka, Sagorje, Grete Sonntag och en ungefär 22-årig stilla, blond flicka, som såg
ut som en riktig familjeflicka. Bredvid den 23-åriga robusta och högljudda Nadja Bereskina
verkade hon som en sextonåring. Varje gång hon måste säga sitt namn, förbrytelse och
strafftid blev hennes kinder röda. ”Kontrarevolutionär organisation. Åtta år.”