Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

74
Nya transporter hopade sig. Hundratals kvinnor anlände, offer för den nya ryska abortlagen. I
allmänhet mottog fångarna dessa kvinnor med hån och skratt. – Tasso hade skickat mig en
underrättelse. Hon arbetade vid förvaltningen. Hon kom på det infallet att för att få se och tala
med mig föreslå en inventering av fångarnas lägerkläder i straffblocket och utförde själv
denna kontroll. Under någon förevändning lämnade hon natschalnikens rum, lät skicka bud på
mig i baracken, och så träffades vi igen för första gången sedan Butirki. Hon berättade för mig
i korthet om sina förhör och sin dom och viskade: ”Om du vill smuggla ut ett brev, så gör det
fort! Jag har en säker möjlighet.” Hon stack papper och kuvert i handen på mig, och jag
skyndade mig att skriva ett par ord till min mor. – Vilka fantastiska förhoppningar förband
man inte med ett sådant brev! Men det kom aldrig fram.
*
Jag kom till säckbärarkolonnen. Vi måste från en elektriskt driven rensningsmaskin bära
säden på en vacklande bräda ända upp på toppen av spannmålsberget i lagerhuset och tömma
säcken över skuldrorna. Säckarna vägde ända till 50 kilo och kvinnorna jämrade sig under
tyngden. En manlig fånge från det fria lägret satt lutad mot magasinets vägg. Han drev gäck
med de förbipasserande kvinnorna. – ”Det vore bättre, om du hjälpte kvinnorna, i stället för
att göra dig lustig över dem”, påpekade jag fränt. ”Hör bara på den tyska fascisten, hon orkar
inte bära säckarna. Våra ryska kvinnor är av ett annat virke. Hos oss är kvinnorna stolta över
att de kan utföra tungt arbete. Vi har till och med kvinnliga urjadniki bland vägarbetarna!” –
”Det hade varit bättre, om männen hade tagit mera hänsyn till kvinnorna, ty de skall ju
dessutom sätta barn till världen!” undslapp det mig. De andra kvinnorna i kolonnen hade
stannat och vad fick jag höra? De tog nästan alla parti för mannen. ”Ja, vi är stolta över våra
prestationer. Hos oss spelar kvinnorna en annan roll än i de kapitalistiska länderna. Vi är
likaberättigade!” Jag teg och kände mig stukad.
På avstånd såg jag Kolja, en adertonåring, som var skyddsling till Maslow på reparationsverkstadens
kontor. Kolja hade blivit svårt hjärtsjuk i lägret efter ledgångsreumatism och
gripits av en slags religiös vantro. Han låg om nätterna på knä utanför barackväggen och bad.
Om Maslow inte hade tagit hand om honom, hade han väl för länge sedan gått under. Kolja
gick över lägergatan och ropade till mig: ”Har du kanske redan hört, att två fångar i dag fått
komma ut i friheten? Nazarenko har benådats och Kriwonos har dött.”
Under marschen till och från arbetet märkte vi, att man bakom lägergatan mitt ute på stäppen
byggde ett nytt hus. Det växte med varje dag och var slutligen större än alla de andra
byggnaderna. Först talade man om att det skulle bli ett bageri, sedan en ny
förvaltningsbyggnad, men jag betraktade alltid bygget med misstro, det gjorde ett så
beklämmande intryck på mig. Och äntligen fick vi veta, att det var den nya ”bunkern”, det
moderna fängelset i räjongen Burma.
Bland de till straffblocket nyanlända träffade jag Nadja Bereskina. Min muntra Nadja från
rannsakningsfängelset och transporten hade blivit mycket förändrad. Hennes vackra men
nakna ansikte hade förlorat sin tjusning och verkade brutalt. Hon grät lite och berättade om
sina olika lägermän. Först var det lägerordonnansen, en förbrytare, sedan en politisk fånge,
men denne hade fått transport och sedan en annan, men denne påstod, att barnet, som hon
väntade, inte var hans. ”Och hemma har jag min pojke, hur skall det gå, när jag en gång åter
kommer ut i friheten.” – Hon var dömd till tre dagars straffblock, då man ertappat henne in
flagranti under en kärleksakt.
Dsagnidse, den georgiske läraren, som jag redan kände från den tid, då Boris ännu var i
Burma, kom tillbaka från en undersektion. På kvällen efter arbetets slut stod vi kvar en stund
och pratade. Dsagnidse var sjuk.