Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

194
Röda korset hade övertagit lägret. Men bussarna lämnade åter lägret. – Och under den
följande natten kom SS med två lastbilar och stal en del av paketen, men likväl fanns det så
många kvar, att alla fångarna fick var sitt. Lägermyndigheten förklarade, att en kommission
av fångar skulle utdela paketen. Allt utom cigarretterna skulle lämnas ut. Vi trodde inte våra
öron! Kvinnorna i den ena baracken efter den andra steg fram, och var och en fick ett paket.
Många kunde av iver inte vänta, till dess de kom till sitt block, de satte sig omedelbart vid
kanten av gatan och började smaka på läckerheterna. De visade varandra de läckra
konserverna i burkarna; hela lägret greps av en backantisk yra. Lägerordningen kastades över
ända. Mellan barackerna på Industrigården gjorde kvinnorna upp små eldar i sanden och
värmde konserverna. – I sjukblocken låg på varje säng ett paket, och de dödssjuka såg med
förklarade ansikten på gåvorna. Dock kom dessa för sent för otaliga, och i många fall
påskyndade de slutet. Nästa otroliga händelse var transporten av 300 fransyskor genom
Internationella Röda korsets förmedling. En representant för de franska fångarna meddelade
SS, att de vägrade resa, om inte genast alla fransyskor i ungdomslägret hämtades, ty dessa
hade företräde. Och SS gav efter. Därigenom kom många av de till döden invigda med
Internationella Röda korsets första transport ut i friheten.
Redan talade man om en ny transport fransyskor. Couri och Danielle gjorde sig resfärdiga.
Jag skrev i timtal ner alla viktiga lägerhändelser och alla förbrytelser, som jag erinrade mig,
och överlämnade redogörelsen till Couri.
I dessa oroliga dagar av väntan inträffade åter som så ofta ett strömavbrott i Industrigården. I
alla tidigare liknande fall hade kvinnorna varit tvungna att stanna i fabriken och ofta sitta i
timmar, tills felet på ledningen blev avhjälpt. Men denna gång gick Graf ut ur tjänsterummet
och ropade: ”Ni kan gå till blocken!” Med ett jubelskri störtade kvinnorna ut ur fabrikerna.
Alla anade, att nu var det definitivt slut med slavarbetet i Ravensbrück. Efter ett par dagar
återvände också fångarna i Siemens till det gamla lägret, och vi firade återseendet med våra
vänner Lotte och Maria. Nu hade vi gott om tid. Vi sjöng och rökte de från SS stulna Röda
kors-cigarretterna, och lägret var fyllt av hoppet om snar befrielse.
Det var en lördag i mars, när man beordrade ”fram” alla norskor med utrustning. Hundratals
kvinnor ledsagade glädjestrålande norskorna från Industrigården, när de drog över lägergatan.
Framme vid lägerplatsen trängde polisen oss tillbaka, men den var inte längre i stånd att rensa
lägergatan. En tjock mur av fångar stod runt omkring platsen, där norskorna samlade sig, och
man ropade och vinkade till avsked. Det var den första glädjedemonstrationen i Ravensbrück.
Vår Lille stod där med ett av spänning och avskedssmärta likblekt ansikte, glädje och sorg
kämpade med varandra, ty hon var ängslig för vårt vidkommande. Anička och jag kände oss
inte heller lätta om hjärtat. Skulle vi någonsin få se våra vänner mer i livet? Skulle vi
någonsin få en så intim känsla av samhörighet som i koncentrationslägret Ravensbrück?
Efter januari 1945 erhöll vi inte längre någon post. Tidningar blev allt sällsyntare, och om
läget på krigsskådeplatserna fick vi, sedan arbetet vid fabrikerna nedlagts, blott höra
obestämda rykten. Enligt dessa gick västfronten i början på april längs Elbe, ostfronten längs
Oder och i söder nämndes orter, som inte kunde vara belägna långt från Berlin. Man berättade
från man till man, att SS-bevakningen gjorde sig beredd att fly. Liksom vi utrustade de sig
med ryggsäckar, och liksom många fångar började Graf, Binder et consortes utnyttja sista
möjligheten att berika sig genom stöld. Alla värdefulla tyger, som låg uppstaplade i
Industrigården, bortförde de i hemlighet. – Många av oss trodde sig veta att samtliga fabriker i
Industrigården skulle sprängas i luften innan fronten nådde fram, och vi var rädda för att vi
alla inspärrade kvinnor skulle mista livet på kuppen. Då kom befallning att barack 4 i
Industrigården, i vilken vi bodde, genast skulle utrymmas. Barack 4 låg mellan två fabriker,
och den officiella förklaringen till åtgärden var att fångarna på grund av blockets läge var mer
utsatta för fara vid ett eventuellt bombangrepp. I all hast utrymdes en barack i det