Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

67
I vår kolonn fanns en zigenerska, kanske 16 år gammal. Hon var vacker och ansåg det under
sin värdighet att utföra något arbete. Men hon hade inte de ringaste skrupler att låta andra göra
hennes arbete. Hon var i straffblock, på grund av att man misstänkte, att hon skulle försöka
fly. Full av stolthet visade hon ett öppet sår på benet, som hon ådragit sig, när hon vintertid
barfota flytt från ett fängelse, där hon hade suttit för häststöld. Hennes far var hästtjuv, och
även hon älskade över allting annat hästar. ”Redan när jag var liten flicka, skulle jag tämja en
hingst, och då bet han mig i halsen.” Även där hade hon ett ärr. – ”Det härligaste på jorden är
livet i tabor (zigenarläger)”, sade hon med svärmiskt uttryck i sitt ansikte. Och när en gång en
soldat försökte kurtisera henne, utspann sig följande samtal: ”Sina, har du gått i skola?” –
”Nej vad ska jag med skola till?” – ”Men du måste lära dig något, du måste också bli en
bildad människa!” – ”Dra åt skogen!” - ”Du vet kanske inte ens vad socialism är?” – Och hon
svarade honom: ”Socialism kan du snacka med morsan din om! Jag är en fri zigenare!”
Denna vackra zigenerska flydde en klar natt tillsammans med en politisk fånge, en rund,
blond, gemytlig köksa från Leningrad. Hur detta omaka par hade kunnat komma överens om
gemensam flykt, var mig en gåta. – Vi arbetade då i två skift, dag och natt, med rensning av
säd på ett ”tog”. Nattetid upplystes platsen av kraftiga stormlampor.
När det hade blivit mörkt, ryckte kolonnen in från arbetet. Och mellan ankomsten och
uppropet hade båda försvunnit. Under natten var någon förföljelse inte att tänka på. Vi
inväntade med spänning nästa dag. Men inte den dagen heller grep man dem. Och ännu efter
en vecka befann de sig fortfarande i frihet.
Nästa morgon kom jag till arbetet på ”tog” och hälsade med en blinkning med ena ögat min
väninna, den gamla zigenerskan, som var ”tog”-vakterska. Jag berättade nyheten för henne.
Hennes ansikte lyste upp: ”Ja, ja, Sina, det är en klok flicka. Hon kände på sig, att det
någonstans här på stäppen måste finnas ett tabor. Och om hon når det, är hon räddad. Ack, om
man ännu en gång kunde få vara ung!” – Därpå bjöd mig gumman ett av henne själv tillrett
örtte, som såg mycket misstänkt ut i den smutsiga konservburken, men jag vågade inte säga
nej, ett avböjande skulle sårat hennes gästvänskap. Jag räckte henne som tack en nypa tobak
till hennes lilla pipa med silverbeslag. Vi var i fortsättningen hela tiden goda vänner.
Att fly från Karaganda var ett svårt företag. Under skördetiden, då sädesskylarna stod på
fälten, var det lättare att fly, ty de flyende, som blott kunde gå under natten, hade då möjlighet
att under dagen gömma sig i dem. Dagligen blev hela Karaganda genomsökt av beridna
soldater. Rymlingarna måste försöka nå bergen vid randen av lägerområdet och gå ungefär
fyra dagar uppför berg och nedför berg, tills de nådde Karaganda samhälle. Att komma vidare
därifrån var förenat med nya svårigheter, ty järnvägsstationen var naturligtvis bevakad. Under
min tid i Karaganda lyckades det likväl fem fångar att fly. De övriga var två manliga och en
kvinnlig förbrytare. De hade skaffat sig hästar och undkom. En ukrainsk bondkvinna försökte
också att fly, driven av sin hemlängtan, men greps och erhöll som straff två års koncentrationsläger
i straffblock.
Vi hade aldrig söndag eller fridag, blott under maj- och novemberhögtidligheterna stängdes vi
in i baracken och slapp arbeta. När moder natur var oss nådig och skickade en sandstorm eller
vintertid en snöstorm, då hade vi vår helgdag.
En sandstorm, som kan hålla på i flera dagar, är något fantastiskt. – Karagandik är namnet på
en taggig stäppväxt. Den är rund och så stor som en fotboll. För att få höet i sådant skick att
djuren inte stack sönder nosen, gick fångkolonner med hackor över stäppen och högg av
karagandik. De avslagna plantorna uppstaplades i stora högar och användes som bränsle. –
När den torra karagandik fick liv, började sandstormen. Först såg man växten som en igelkott
långsamt rulla över stäppen, ännu tveksamt driven än i den ena, än i den andra riktningen, hit
och dit; sedan började den jaga, hundratals igelkottar rasade tjutande över slätten, de