Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

137
andra lägergatan och där blockrummen hade rumstak, ordnade vi ett idealiskt gömställe,
skyddat för insyn från SS’ sida, genom att lösgöra en bräda i takets brädbeklädnad, där vi vid
annalkande fara stuvade in alla bibelrariteterna.
En kväll, när vi åter satt fredligt tillsammans och nästan vid varje bord någon utlade Bibeln,
kallade två gummor som satt vid fönstret mig till sig: ”Grete, kom hit, vi har länge velat säga
dig någonting.” Jag var ovillig att höra på av rädsla för nya omvändelseförsök, men den ena
höll mig fast i armen, drog ner mitt huvud till sig och viskade: ”Vi tackar Jehova varje dag för
att han skickat dig till oss. Vad fick vi inte lida förut och hur innerligt bad vi inte om befrielse.
Och Jehova bönhörde oss ...” Jag slet mig lös och gick med ett: ”Ja ja, det var ju bra!” ut på
lägergatan för att andas ut.
Detta var ena sidan av mitt liv i block 3 under den tid som man under
koncentrationslägerförhållanden skulle kunna kalla den ”gyllene” men dessutom innehade jag
ju samtidigt funktionen som blockäldste i ”inspektionsblocket”, och ännu i denna dag kan jag
inte begripa, hur det var mig möjligt att i nästan två års tid nästan varje dag avlämna blocket
till inspektionen med kommendant Kögel i spetsen utan att hamna i bunkern eller straffblocket.
Inte nog med att under min regim bibelforskning inom kort blev en självfallen sak i block 3,
mina bibelforskare glömde också allt mer och mer bort alla goda lägerseder och lägerbruk.
Det var vid denna tid strängt förbjudet att värma eller koka mat av något slag på dagrummens
kaminer. Och naturligtvis absolut förbjudet i inspektionsblocket. Hur skulle en bibelforskare
under Käthe Knolls tid ha kommit på den tanken ens att förvara sitt surrogatkaffe i skåpet? Då
skulle inspektionsherrarna under snokandet i skåpen kunnat få surret på SS-uniformerna, ty de
tittade med förkärlek i fat och koppar. Och att be någon att hon skulle värma upp surret åt en
till middag! Så småningom blev det emellertid allt vanligare i mönsterblock 3 att man värmde
upp kaffe och matrester och kokade potatis. Och varför inte? Det var bara det, att hade
kommendant Kögel upptäckt en enda sådan illgärning, hade det varit tillräckligt att
ögonblickligen befordra mig till bunkern eller straffblocket. Men jag spelade ett mycket
farligare spel. När en fånge var sjuk, måste hon anmäla sig till mottagningstimmen på
sjukavdelningen, och där bestämde SS-läkaren eller en SS-sköterska, om hon verkligen fick
vara sjuk, det vill säga befrias från arbete. Hade hon hög feber eller andra sjukdomssymptom,
kunde hon antingen bli intagen på sjukhuset eller erhålla ett ”inomhustjänstkort”. Men
stackarna med för låg temperatur jagades ut på arbete.
Bland bibelforskarna fanns det många äldre kvinnor, som var försvagade genom årslång
fängelsevistelse och led av matthet. Nästan alla arbetade i slutna kolonner, och därför tänkte
vi ut ett utväxlingssystem, uppgav vid alla kontroller och varje avlämning med styrkerapport
falska sifferuppgifter och kunde på det viset ömsevis hålla de svaga kvar i blocket. Det hade
varit mindre komplicerat, om inte olyckan velat att vi varit inspektionsblock. Men en fånge
måste finna på råd i varje situation.
För att åtminstone en minut, innan inspektionen kom, veta att den var i antågande, posterade
jag en av städerskorna – sådana fanns det i varje blockflygel fyra – vid det bortersta
sovsalsfönstret på den mot lägergatan vända barackväggen. Hon hade ingenting annat att göra
än hålla utkik. Dessutom gick vid de ”osäkra” tiderna på dagen, det var vid elvatiden på
förmiddagen och tretiden på eftermiddagen, de rumsäldste och jag ut på några rundturer
genom lägret för att sondera terrängen. Under tiden hade bibelforskerskan Marianne Korn,
övervakterskans sekreterare, det stående uppdraget – och hon visste vad som stod på spel – att
vid annalkande fara genast varsko oss. Och så snart ropet ljöd: ”De kommer!”, störtade alla
sjuka utan ”inomhustjänstkort” till klosetterna och stängde in sig där. De som låg till sängs
utan tillstånd och som gömt sig i tredje våningen längst bort i sovsalen, fick order att hålla sig