Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

20
Fångvagnen bromsade, körde långsammare, en port öppnades. Vi hade kommit fram. Jag
hörde kvinnoröster, mitt skåp öppnades och sedan stod jag på något slags gård tillsammans
med ungefär tio kvinnor, gamla och unga, med bylten och väskor. ”Dawaj! Dawaj!” ”Raska
på! Raska på!” kommenderade soldaterna och trängde oss genom en dörr in i ett stort
väntsalsliknande rum. ”Var är vi någonstans?” – ”I Butirki.”
Var och en fick en enskild cell utan fönster. Mottagningsformaliteterna begynte. Väskan tog
man ifrån mig. Ett kuddöverdrag och täcket och några underkläder som fick plats i det lät man
mig behålla. En fångvakterska i NKVD:s uniform förde mig genom gångar, som voro fyllda
av vedervärdig, varm luft, till ett badrum. – Medan jag tvättade mig, såg ögat ständigt genom
spionen. Samma uniformsklädda kvinna förde mig genom ett otal korridorer, varvid hon med
regelbundna mellanrum slog en fyrkantig dörrnyckel mot koppelspännet. – Med detta
smällande skulle hon varna mötande fångtransporter. Ty fångarna i olika celler fick aldrig se
varandra. – Även Butirki hade en förträffligt organiserad fängelseregim.
När cell 31 öppnades, blev jag som livlös stående i dörröppningen. Först ordet ”Dawaj!” och
en puff av dörren, som slog igen bakom mig, drev mig in. Min första tanke var: ett dårhus!
Hundra nästan nakna kvinnor hukade sig, låg eller kröp ihop tätt bredvid varandra på bara
bräderna. Hela rummet var ett enda vimmel av människor. Luften gick knappast att andas. Ett
surrande ljud fyllde cellen. Alla viskade. Ingen vände sig mot mig. Där stod jag med mitt
knyte. Sedan satte jag mig förlägen på kanten av bräderna och stirrade på denna mängd
ansikten. På alla fyra trängde sig en kvinna fram, tills hon kom att sitta bredvid mig och
viskade: ”Du är säkert tyska, det kan man genast se.” Det var Käthe Schultz från Berlin, en
rödblond, späd flicka med ett älskvärt barnansikte. Hon talade en oförfalskad berlindialekt
med en lätt läspning. ”Här får du bara viska, ja, inte ens gå på bräderna, bara kravla. Det är
rena apstallet! Cellen är avsedd för tjugofem personer, och nu är vi redan 110. – Jag skall tala
om det för ‘starosta’ (den äldsta i cellen), så att du får en plats.” Och redan kröp hon därifrån.
Tasso Salpeter, en georgiska, var starosta i cell 31. Hon hälsade på mig mycket vänligt: ”Var
ska vi nu kunna lägga er? Det är så trångt här så man kan bli förtvivlad. Några dagar måste ni
hålla ut bredvid ‘parascha’ (klosettspannen), tills vi kan komma över en bättre plats.”
Så låg jag sedan bredvid parascha, som klosettspann heter på rysk fängelsejargong. – Parascha
är ett diminutivum av Praskowja, ett ryskt kvinnonamn. – Min granne var epileptiker och
hade blivit lagd i detta hörn på grund av sitt ”dåliga uppförande”. Därpå kom en rad kvinnor,
som varken ägde täcke eller kappa och som inte funnit någon som ville vara vänlig nog att
dela sitt täcke med dem. För dem var det för kallt längre fram vid fönstret, och därför måste’
de uthärda stanken.
För att bereda plats för alla 110 kvinnorna hade man fällt ned de 25 sängarna och täckt över
dem med bräder. Men inte blott över sängarna utan också över gången mellan sängraderna var
bräder utlagda, så att cellens hela yta bildade ett sammanhängande brädgolv. Blott ett litet
stycke av mittgången framme vid dörren var fri, och där stod ett bord med fack, i vilka våra
bleckskålar och brödet förvarades. Längst framme vid celldörren, vid mina fötter stod på
höger och vänster sida två jättestora spannar. Varje fånge förfogade över en ungefär 30 cm
bred yta. Att ligga på ryggen var omöjligt, ty den disponibla ytan räckte inte till. Då man om
natten skulle vända sig på andra sidan på grund av att höften värkte, så att man inte kunde
sova, måste man först väcka sina grannar på höger och vänster sida, som måste vända sig på
samma gång. Cellen låg i jämnhöjd med marken, och av gamla Moskva-bor bland fångarna
hörde jag sedan, att man ännu i väggarna kunde se de ställen, där en gång före
revolutionstiden ringar hade suttit, i vilka fångarnas kedjor varit upphängda. – Men ett hade
dessa tsartidens fångar säkert som vi inte hade, nämligen mera utrymme.