Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

97
I detta rum stod fem NKVD-tjänstemän bakom ett långt bord. En av dem räckte mig ett
papper: ”Kan ni läsa ryska?” Det var ett tryckt formulär, och de tomma raderna var utfyllda
med maskinskriven text. ”Domen på fem års bättrings- och arbetsläger för Margarita
Genrichowna Buber-Neumann har förvandlats till omedelbar utvisning från Sovjetunionens
territorium.”
”Skriver ni under?” frågade kort och bestämt den uniformsklädde tjänstemannen. – ”Till
vilket land skall jag utvisas?” – ”Därom kan jag inte ge er någon upplysning, det har jag inte
tid till. Skriv under!” Och redan förde man in Klara Vater och tryckte ett formulär i handen på
henne. Hon kunde inte läsa ryska. Man hämtade mig tillbaka från korridoren: ”Översätt!”
Texten var ordagrant densamma som på mitt formulär: ”Skriver ni under?” Nervöst vände sig
Klara Vater omväxlande till mig och NKVD-tjänstemännen och sade med darrande stämma:
”Nej, jag vill först ha mitt barn! Återlämna mitt barn till mig, så lämnar jag genast Sovjetunionens
territorium, men först mitt barn!” Jag översatte. Med en otålig rörelse med armen
svarade den uniformsklädde mannen: ”Vi har inte tid till detta. Ni får ert barn skickat efter er.
Skriv under och raska på!” – ”Nej, under inga omständigheter!” ropade hon förtvivlat.
Tjänstemännen såg obeslutsamt och osäkert på varandra: ”Då får ni genast skriv en
‘sajawlenije’ (en ansökan).” – ”Jag kan inte ryska.” Man förde oss bägge till en cell, och
Klara Vater dikterade ansökningshandlingen för mig: ”Jag K. V. är beredd att genast lämna
Sovjetunionens territorium, sedan man givit mitt barn ... tillbaka till mig. I en ålder av två år
togs det från mig den och den dagen i Samara, samma dag jag häktades.”
Under det jag skrev, såg vakten varannan minut genom spionen, öppnade klaffen och bad oss
raska på.
Klara Vater blev kvar i cellen. Jag såg henne aldrig åter och vet ingenting om hennes senare
öden.
Tillsammans med Betty Olberg fördes jag sedan i rask takt över ”woksal” till fängelseporten.
Där stod fångtransportbilen. När vi steg upp i den, var redan alla burarna upptagna. Vi hörde
mansröster. Man talade tyska. ”Vem är ni?” – ”Tyskar!” ljöd det samtidigt från olika skåp.
”Är också våra kvinnor med?” Man nämnde olika namn. ”Det är bara vi två.”
Fångbilen stannade. Det var på en godsbangård, och man förde först oss båda kvinnor – Betty
Olberg släpade sig mödosamt framåt – till en ”stolypinsky”-vagn, den vanliga ryska
järnvägsvagnen för fångar. Då kände jag igen stationen. Det var den Vitryska, från vilken
tågen västerut, till Polen, avgår. ”Betty, de transporterar oss till Tyskland! När vi ska resa från
denna station, kan det inte vara fråga om något annat!”
Vagnen var redan full av män. När vi gick framåt gången, försökte jag att urskilja de mot
gallren tryckta ansiktena och hade blott en tanke – om Heinz också var med. Förhoppningsfull
och samtidigt pressad av en fruktansvärd ångest, tyckte jag det var, som om jag hörde hans
röst.
I den sista avdelningen stängde man skjutgallret bakom Betty Olberg och mig. Det dröjde en
stund, innan vi kunde höra enstaka rop från männen. Det var uteslutande fråga om
kvinnonamn. Då glömde jag all försiktighet och ropade genom gallret: ”Har någon av er
någonstans sett Heinz Neumann eller hört talas om honom?” Av virrvarret av svar – många
påstod, att de visste någonting om honom – framgick otvetydigt en sak: ingen hade sett
honom, varken i rannsakningshäkte, tukthus eller läger.
Bevakningen, som bestod av flera NKVD-soldater och en kvinna, förhöll sig fullständigt
passiv vid denna kommunikation från avdelning till avdelning. ”Vet någon av er, vart man för
oss? Vi blir i alla fall utlämnade till tyskarna.” Med harm svarade man från mansavdel-