Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

200
Vi gick nu längs järnvägen och plockade till oss, som om vi varit i Schlaraffenland:
köttburkar, choklad, torrmjölk, cigarretter och russin och proppade våra ryggsäckar fulla med
härligheterna, som man tycktes ha strött ut enkom för vår räkning. Därigenom blev emellertid
ryggsäckarna allt tyngre, och vi allt tröttare. Det hade redan blivit natt. Vi släpade oss så sakta
framåt längs järnvägsrälsen. Då närmade sig ett tåg på väg västerut. Om det bara tog upp oss!
Jo, mycket riktigt! Det saktade farten och stannade. Godsvagnar och personvagnar var
kopplade om varandra, och alla var fullpackade med barn, kvinnor och män. Vi bad, att man
skulle hjälpa oss att komma upp, ty benen bar oss inte längre. Ett par män drog upp oss i en
öppen godsvagn och vi tackade glädjestrålande. Detta tåg hade kort före ryssarnas intåg
lämnat Neu-Strelitz. Järnvägsmännen hade iordningställt det för att föra sina familjer och alla
andra som var på flykt längs järnvägslinjen till amerikanska sidan.
Långsamt fortsatte färden. Ingen visste, vad som skulle hända. Enligt uppgift stod fem
lasarettståg med svårt sårade på sträckan till Bad Kleinen, men ingen fick överskrida den
amerikanska fronten. Natten var stjärnklar och kall, och när morgonen grydde, kunde vi
knappt röra våra stela lemmar, och våra sönderskavda fötter vållade oss förfärliga smärtor.
Trots detta övertalade jag Emmy att gå med på att vi bröt upp och inte släppa taget så nära
målet. Vi gick och linkade på den smala stigen bredvid tåget, och från alla vagnar ljöd
varnande stämmor efter oss. Var och en som passerade den amerikanska fronten skulle bli
skjuten. På spåret stod i rad efter varandra fem lasarettståg med vita flaggor. När vi hade gått
förbi det som stod längst fram, såg vi stationen i Bad Kleinen. Den var folktom, och vitt och
brett kunde man inte få syn på en enda levande varelse. På andra sidan stationen ledde en
hålväg ned. Med klappande hjärtan klättrade vi på en smal gångstig uppför den västliga
sluttningen och där stod med regelbundna avstånd soldater uppställda på ett stort fält. Utan ett
ögonblicks betänkande gick vi två ensamma kvinnor rakt mot skyttelinjen. Inte blott ångesten
för de annalkande ryssarna gjorde oss djärva och beslutsamma utan också koncentrationslägerfångens
rena samvete gav oss mod.
Det var amerikanska soldater. Jag stegade rakt fram till en av dem – han hade ett rött, vänligt
ansikte – och bad på dålig engelska, att vi skulle få passera. Jag berättade, att vi suttit fem år i
koncentrationsläger i Ravensbrück och att jag själv förut varit fånge i Sibirien och ofelbart
skulle bli skickad dit igen om ryssarna fick tag i mig. Han såg på våra oljefärgskors, nickade,
gjorde en handrörelse och sade: ”O.K.” Vimmelkantiga och en smula tvivlande gick vi vidare,
men vi hade knappast hunnit tjugo steg förrän någon ropade: ”Stop! Wait a moment!” Nu
skickar han oss tillbaka, tänkte vi, nu har han tänk på saken! Vi såg honom lämna platsen och
försvinna in i en byggnad. Vår nästa tanke var, att nu skulle han fråga sina överordnade, och
man skulle vägra oss att passera.
Efter några minuter kom en vagn förspänd med två hästar utkörande från gårdsporten. När
den närmade sig, såg vi på kuskbocken vår vänlige amerikan. Han körde fram till oss,
hoppade ned och sade skrattande: ”Här kan ni vila bena!”