Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

158
den som gjorde mer än sitt pensum – sådana fanns det tyvärr också – erhöll en premie i form
av 50-pfennigs- eller enmarkskvitton, gällande till fångkantinen, i vilken det under de sista
åren utom salt och onjutbar fiskpudding för övrigt inte fanns något att köpa.
Min sysselsättning hos Siemens bestod framför allt i att handha herr Grades brevväxling med
koncentrationslägerledningen. – I denne civile ingenjör hade en SS-man gått förlorad. Han
ryggade inte tillbaka för att ange arbetsovilliga fångar för vakterskan och begära att de skulle
rappor teras. När han ansåg en fånge oduglig, sparade han inte på nedsättande omdömen om
henne i sina skrivelser till ”KZ”-myndigheterna. För honom tycktes det vara en avgjord sak,
att fångar inte hade några mänskliga rättigheter. – Efter vad jag fick veta, var den huvudsakliga
drivkraften till denna iver önskan att göra karriär och rädsla för fronten. Så länge herr
Grade visade sig vara oumbärlig ville firman Siemens ha honom kvar.
Varje fånge hade sin egen arbetsplats. Ett flertal stora fönster upplyste den höga, rymliga
baracken. Varje bord badade i elektriskt ljus. Kvinnornas arbete bestod i att linda spolar,
montera, justera, undersöka och packa in de reläer, som användes till automattelefonapparater
och framför allt till den automatiska bombutlösaren. Även telefonapparater framställdes. Alla
dessa komplicerade arbeten fordrade spänd uppmärksamhet och skicklighet.
Hitlers och Stalins diktaturer har bevisat, att till och med den moderna industrin utmärkt väl
kan arbeta med slavar; man får blott inte rygga tillbaka för förslitning av människor och
materialomkostnader. De ryska koncentrationslägren liksom de tyska inrättades ursprungligen
för isolering av statsfiender, men båda systemen grep i sin ringaktning för individen i kritiska
situationer till utsugning av fångarnas arbetskraft och förvandlade fångarna till slavar.
*
Siemenskolonnen stod under befäl av SS-vakterskan Ehlert. Varje morgon när vi passerat
lägerporten, ropade hon så att det ekade: ”Nu ska vi sjunga ‘Ahoi!’ ” Denna hennes älsklingssång
ljöd: ”Wir lagen vor Madagaskar und hatten die Pest am Bord. In den Kesseln da faulte
das Wasser und jeden Tag ging einer über Bord. Ahoi! Kleines Mädel! Ahoi! Ahoi!!”
Vägen till Siemens förde förbi lägerträdgården, och jag blev varje gång vemodig vid anblicken
av växthus och blomsterrabatter. Bakom trädgården måste vi gå över en järnvägsbank.
En gång var bommarna nedfällda, och vår kolonn gjorde halt alldeles utanför svinhuset. Där
låg en stor hög kålrötter. På några sekunder försvann de, som om jorden hade uppslukat dem.
Vakterskan såg det och sade ingenting annat än: ”Nu kan det räcka!”
I arbetsbaracken hade vakterskan Ehlert sin plats bredvid mitt skrivmaskinsbord. Jag kunde
iaktta henne hela dagen. Hon var en yppig, blond valkyria, som gärna skrattade högt, åt gott
och mycket, och som plågades av tanken, att andra måste svälta. Av medkänsla skänkte hon
åtskilliga fångar i kolonnen regelbundet mat. ”Gå bakom tjänsterumsskåpet där och kasta
paketet i papperskorgen, men öppna det först!” I paketet låg flera bredda smörgåsar med
pålägg. – Helst satt hon hela dagen vid bordet och pratade. Att driva på arbetet eller göra
ronder och kontrollera i gångarna ansträngde henne för mycket och passade henne alls inte.
Utan ingenjör Grades påstötningar hade hon väl aldrig skrivit en rapport. – Redan efter några
månader blev hon som straff förflyttad och efter krigsslutet i Bergen-Belsen-processen dömd
till 15 års tukthus.
Genom fönsterna i arbetsbaracken såg vi manliga fångar sysselsatta med att resa nya block.
Redan en av de första dagarna kom SS-vakten till Grade och bad att få telefonera. Då hörde
jag vakten säga: ”Kan jag få tala med doktor Rosenthal? – Nyss blev fången nr X skjuten
under flykt!” – Under den korta tiden för min verksamhet hos Siemens anmälde vaktposten
fem dödade ”under flykt” och det i en enda kolonn.