Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

45
På samlingsstället ägde läkarundersökning av fångarna rum för bestämmandet av deras
arbetsduglighet. Man stod i ändlösa köer. När det blev ens tur, blev man tillfrågad om namn,
fångnummer och förbrytelse och sedan fick man av läkaren en uppmaning: ”Visa ert ben!”
Man fick ställa foten på en bänk, läkaren kände på skenbenet och sedan gjorde han en
anteckning, som angav, om man tillhörde första, andra eller tredje kategorin, det vill säga
kunde användas för tungt, medeltungt eller lätt arbete. Mitt ben var tyvärr av första kategorin.
I samlingsstället bedrevs en livlig handel med kläder. Man gav ända till 20 rubel för en
pullover. I många fängelser hade fångarna vid avfärden fått sina pengar utbetalda. Många var
blott nödtorftigt försedda med kläder. Maten var här ännu sämre än i karantänen. Man fick
blott en gång om dagen en tunn sojavälling och en liten brödranson.
Jag erinrar mig en politisk, manlig fånge i samlingslägret, som hade blivit dömd till döden, i
hundra dagar väntat på att domen skulle gå i verkställighet och sedan benådades till 25 år.
Dagligen sammansattes transporter till karagandalägrets olika avsnitt. Jag kom tillsammans
med ungefär 80 män och kvinnor, bland dem Grete Sonntag, Stefanie Brun, Rebekka Sagorje
och Nadja Bereskina, till en grupp, som man tilldelade räjongen Burma. Vid avfärden skedde
åter en grundlig visitering av alla ens tillhörigheter. De som hade lyckats komma över en
konservburk eller en soppskål fick finna sig i att åter bli berövade dem. Jag gömde min
träsked i byxbenet. Undersökningen ägde rum i klubbrummet för samlingsställets anställda
och där såg jag till min förtjusning ett porträtt av folkkommissarie Jeschow hänga på väggen.
Denne hade då först suttit häktad en lång tid och därpå likviderats. Man hade försummat att
byta ut porträttet av honom mot Berias, Moskva var långt borta...
Vi for på järnväg förbi tre stationer, hela tiden genom lägerområdet, och steg av i Scharik.
Därifrån tillryggalade vi ungefär tio km till fots genom öde, flackt stäpplandskap, där det inte
växte vare sig träd eller buskar. Långt borta vid horisonten såg man bergskedjor. –
VII. Sektionen Burma på den Kasakiska stäppen
KARAGANDA ligger på den Kasakiska stäppen. Förr hette detta område ”Hungerstäppen”,
och det namnet är mycket betecknande. Ännu vid slutet av tjugutalet fanns här inga fasta
nybyggen. Kasakerna levde som nomader, drog med sina hjordar från det ena vattningsstället
till det andra, ty blott vid dessa växer det gräs på sommaren. Ungefär år 1932 hade man börjat
uppodla stäppen och äran av denna bedrift tillkom fångarna. Man försökte med odling av
solrosor, vete och svart korn. Om det regnade några gånger under våren, kunde skörden på
denna jungfruliga mark bli mycket bra, men uteblev regnet, brände solen skoningslöst bort
allt. Åren 1938 och 1939 blev skörden dålig. Då karagandalägret inte kunde försörja sig självt
utan var ett s. k. tillskottsläger, fick det av staten en mycket minimal tilldelning och vår mat
var därför särskilt torftig. Karaganda gällde som ett läger för lätt jordbruksarbete. Jag
lyckades inte fastställa, hur vidsträckt detta jättestora lägerområde var. Jag lärde endast känna
fem räjonger, som låg omkring 40-50 km från varandra. Varje räjong hade i sin tur ett antal
undersektioner, som i de flesta fall blott bestod av några ladugårdar och ömkliga lerhyddor för
män och kvinnor.
Vår transport fördes in i bastun i Burma. Återigen samma scen: avlusning, män inne i bastun
och utportionerat, hett vatten. Men Burma var så överfullt, att vi nykomlingar inte fick plats i
någon barack utan måste övernatta i det fuktiga badrummet. Nästa dag gick vi omkring i
lägret och tog vårt nya hem i beskådande. Bastun låg något avsides från Burmas ”huvudgata”.
I hela karagandalägret fanns det egentligen inga riktiga gator utan blott upptrampade stigar
eller av oxvagnar och lastbilar uppkörda vägar. Bakom bastun stod en jämförelsevis hög
lerbarack med riktiga fönster och ren rappning, det var sjukhuset i räjongen Burma. Den breda
lägergatan, som var nästan en km lång, inramades på bägge sidor av stora och små hus och