Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

53
Bland de kriminella och asociala fanns sådana element, som med korta mellanrum ständigt
återkom till straffblocket. Man fick som straff för kärlek (utom tre dagars fängelse) från några
dagars till några veckors straffblock, för arbetsvägran i upprepade fall och för uppstudsighet
mot bevakningen intill tre månaders straffblock. För 75 fall av arbetsvägran arkebusering.
Att nödgas bo i samma barack som dessa människor var det värsta tänkbara straff. Under den
första tiden hade de politiska fångarna ännu inte lyckats skaffa sig något eget rum i baracken.
Antalet fångar i straffblocket växlade ständigt. Det svängde mellan några hundra och endast
femtio personer. Från straffblocket utgick transporter till de tyngsta arbetena i
underräjongerna. De gamla fångarna förde man till invalidsektionerna, där de blott erhöll 200
gram bröd om dagen och trots ”lätt arbete” hungrade ihjäl. Svårt syfilissjuka, och sådana
fanns det många, kom till sektionerna för könssjuka.
Vid tretiden på morgonen ljöd genom den grådaskiga stäppskymningen en trumpetsignal,
reveljen i Burma. Det var min första morgon i straff-blocket. ”Dawaj, baby, stawajtje!”
(Raska på, kvinnor, uppstigning!) röt starostan och slog med knytnäven på dörren till
barackrummet. Gud vare tack, att denna natt gått över, tänkte jag. På de ojämna bräderna
kunde man inte finna någon passande sovställning, och utrymmet var för litet för att man
skulle kunna ligga på rygg. Benen i kroppen kändes som såriga. Redan efter några timmars
sömn vaknade jag. När jag strök med handen över ansiktet, luktade den löss efteråt, och var
man stödde sig, tryckte man sönder en eller flera av dessa insekter. Kroppen brände av
lusbett. I mörkret förde man en hopplös kamp mot blodsugarna.
Ur den stinkande lerhyddan kröp kvinnorna fram. Svärjande, sömndruckna och frysande
banade de sig väg till latringropen över den med exkrementer översållade platsen eller hukade
sig ogenerat ned precis var det passade dem. – Männen vaknade i det mitt emot liggande
blocket; man hörde deras hostande och harklande.
Vinden drev stanken från latringropen över platsen mellan de båda barackerna, där fångarna i
den kalla morgonluften ställde upp sig för att få sin soppa. På ena sidan om den smutsiga
mattunnan stod kön av manliga fångar, på den andra de kvinnliga. Allas blickar var fästa på
sleven, var och en tyckte sig missgynnad, kivet ville aldrig ta slut. Straffblocket ägde inte en
gång en riktig slev, utan man hade bundit fast en bucklig emaljmugg med ett snöre på en
käpp. Många intog sin hirssoppa stående bredvid tunnan för att kanske komma över ännu en
slev.
Bergen skar en svart silhuett på den gyllene morgonhimlen. Snart skulle solen gå upp, den sol
som man en gång hade jublat emot och med vars uppstigande vid horisonten nu ens slavarbete
började. – Redan skrek man uppställning för avlämning: ”Dawaj, baby, na raboty!” (Raska på,
kvinnor, arbetet börjar!) Och sedan formerades kolonnerna för åker- och trädgårdsarbete. Jag
hörde till de starka fångarna och måste ut på åkern.
Med en säcktrasa över skuldran och en katylok i handen drog jag med kolonnen ut på stäppen.
I främsta leden kvinnorna och därefter männen, under uppsikt av en ryttare med påsatt
bajonett.
Solen började värma, jag söp in luften djupt, och mina blickar gick över den oändliga slätten i
väster. Härifrån skulle jag aldrig komma med livet i behåll utan dö som ett djur, tänkte jag. Vi
marscherade på den dammiga åkervägen, de flesta tycktes sova ännu där de gick, de hasade
sig genom dammet i sina jättestora gummiskor. Efter ungefär en timmes marsch
kommenderades halt. Ett väldigt fält av solrosor var vår arbetsplats, där vi skulle hacka
fårorna. Brigadledaren gav oss anvisningar hur arbetet skulle utföras: ”Ett mellanrum på
trettio centimeter mellan varje liten planta och rensning av ogräset på fårans bägge sidor.” Ett
dagsverke utgjorde tre tusen meter. Blev man färdig med det, erhöll man 600 gr bröd.