Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

107
han avlämnade mig. När mina data skrevs upp, råkade jag se, hur ”Tant Anna” efter en blick
på detta papper ifyllde ännu en rubrik i sin stora bok. Hon skrev ordet ”Högförräderi.”
Tant Anna var ett gammalt faktotum från weimarrepublikens dagar. Nazisterna hade övertagit
henne. Hon angav tonen i polisfängelsets kvinnoavdelning. Efter Butirki tyckte jag ”Alex”,
jag menar kvinnoavdelningen och inte den hemliga statspolisen, var en idyllisk vistelseort.
Vakterskorna var nästan alla vänliga, man kunde prata med dem och sällan hörde man ett
kommandoord. Ingen slog med cellnyckeln mot dörren, när någon grät högt, sjöng högt eller
skrek högt. Vid promenaden på fängelsegården, som var omramad av höga murar och på den
ena sidan av Polispresidiets byggnad med sina många våningar och inte såg mindre tröstlös ut
än gården i Butirki, ljöd inget ”Ruki nasad!” (Händerna på ryggen!) eller ”Glasa wnisu!”
(Ögonen i marken!). Nej, tvärtom, i presidiets fönster stod kriminal- och gestapotjänstemän
och mönstrade med kännarblick de prostituerade under deras kretsgång och dessa skrek utan
rädsla hånfulla anmärkningar upp till ”bockarna”, som de hade att tacka för sin häktning och
av vilka sannolikt många hörde till deras forna kunder.
”Alex” var ett genomgångsfängelse. Där förvarades både av Gestapo häktade personer och
sådana av kriminalpolisen anhållna, som efter några förhör antingen fördes vidare till
rannsakningshäktet Moabit eller återfick friheten. Långtidsfångar som jag var det sällan där.
Där fanns till exempel en cell, som blott hyste prostituerade, som vid polisrazziorna hade
tagits om hand för förargelseväckande beteende i berusat tillstånd eller på grund av någon
förseelse mot kontrollföreskrifterna, och vilkas skrikande protester hörde till de vanliga ljuden
under nätterna i ”Alex”.
Jag kom till cell 17, som var avsedd för fyra fångar, men mången gång måste rymma ända till
tio kvinnor. Man sov på madrasser och fick sänglinne. Att det fanns löss i massor bekom mig
inte längre. Inte heller att maten knappast var njutbar och ömkligt otillräcklig. Cellen hade ett
stort fönster av ogenomskinligt glas och saknade därför den typiska cellkaraktären. Dessutom
fanns det klosett och vattenledning. Sådant förstår endast en fånge, som har erfarenhet från
ryska fängelser att uppskatta till sitt fulla värde.
Redan under de första timmarna upptäckte jag inskrifter och teckningar på celldörren. Vem
hade vågat rita något på en dörr i Butirki? På den mellersta dörrspegeln ståtade en knuten
näve i naturlig storlek med underskriften: ”Röd front! Trots allt!” Det fanns inte en
kvadratcentimeter på dörren, som inte bar en vers ur en revolutionär sång eller ett lösenord
och i ett hörn läste jag: ”Alles is vergänglich, auch ‘lebenslänglich’!” (Allt förgår, även
”livstids”-år). – Också en tröst!
Under de första dagarna var vi tio i detta rum. Varför hade nu Gestapo häktat alla dessa
kvinnor, som jag lärde känna under mina fyra månaders vistelse i cell 17 och under en
följande femte månad i masscell 4. Särskilt har de häktade i ”adlershofsprocessen” stannat i
mitt minne. De var anklagade för att ha framställt och distribuerat kommunistiska pacifistiska
flygblad. En funktionär i Komintern, som på illegal väg hade kommit från Danmark till
Adlershof intill Berlin, hade därifrån lett den pacifistiska propagandan. – Samtidigt som
NKVD utlämnade oss till Gestapo bedrev på dess uppdrag kominternfunktionären illegal,
pacifistisk underminerings-verksamhet mot bundsförvanten Tyskland.
Med två av kvinnorna från Adlershof delade jag cell en längre tid. Frieda var den första, en
ungefär 30-årig, blek kvinna med mörkt hår. Innan hon kom till cell 17, hade hon suttit i
ensam cell. De första dagarna satt hon med sammanknipna läppar vid bordet, teg eller läste
troget Völkischer Beobachter sida upp och sida ned. Hon hade prenumererat på den,
förklarade hon. I hennes bruna ögon låg den djupaste förtvivlan. När Frieda fått förtroende för
mig, talade hon om att hon sedan sin ungdom arbetat som sömmerska, och att hennes man, en
metallarbetare, suttit i koncentrationsläger som kommunist 1933-34. ”Jag var inte medlem av