Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

129
kunde överleva sju år i koncentrationsläger och varifrån jag fick den erforderliga kraften
därtill, kan jag endast svara, att jag såväl i Sibirien som i Ravensbrück härdade ut inte endast
därför, att jag hade en stark kropp och starka nerver och aldrig tillät mig sjunka så djupt, att
jag förlorade aktningen för mig själv, utan också därför att jag alltid träffade människor, som
hade behov av mig, och ständigt fick känna den lycka, som vänskapen och kontakten med
medmänniskorna ger. – Med undantag av ett visst skikt brottsliga element bland de kriminella
och asociala var de internerade till största delen gifta kvinnor, mödrar och unga flickor –
visserligen av olika karaktär, men i övrigt i intet avseende olika andra ”fria” människor. De
direkta politiska motståndarna till nationalsocialismen, utom de ”gamla” politiska fångarna
och bibelforskarna, var under de första åren förhållandevis fåtaliga. Senare ökades antalet
genom tillskott av kvinnor från motståndsrörelserna i de besatta länderna. För dessa föll sig
omställningen till lägertillvaron så att säga lättare. De hade kämpat och genom inspärrandet i
koncentrationslägret fick de bekräftelse på vilken farlig makt de utgjorde för
nationalsocialismen och därmed steg deras självaktning.
Men flertalet fångar bestod av människor, som oförskyllt hamnat i detta fruktansvärda läger,
och som inte hade klart fattat vad som brutit in över dem. Varje fånge hängde med alla sina
tankar fast vid vad hon lämnat därute, barn, män, familjer. Dessa kvinnor befann sig i ett
tillstånd av djupaste förtvivlan, då man förde dem till koncentrationsläger på obestämd tid.
Man tvang dem till militärisk drill. De hade inte en enda minut på hela dygnet längre för sig
själva, allt vad de företog sig bevittnades av hundratals andra, vid varje steg, vid varje ord
stötte de emot en främmande individ, som led samma plågor som de själva. Bland de
hundratals kvinnorna i samma barack fanns det kanske några få, till vilka de kände sig dragna,
men det stora flertalets sätt och karaktär var dem odrägliga. – Dessa till mogen ålder komna
människor lät man stå, frysa, arbeta hårt, man snäste och röt åt dem och till och med slog
dem. – Varje nykomling i ”KZ”, vare sig hon var motståndskraftig och sund eller svag och
foglig, upplevde genast i början en djupgående, inre chock. – De nyanländas lidanden
förvärrades i Ravensbrück år från år, och de hade den högsta dödsfallsprocenten.
Det dröjde månader, i många fall t. o. m. år, innan kvinnorna funnit sig i det faktum att de var
fångar och ställt om sig på lägertillvaron. Under denna process förändrades deras psyke.
Intresset för omgivningen, för andras lidanden blev allt svagare. Reaktionerna för de
fruktansvärda händelser, som inträffade i deras omgivning, förlorade både i häftighet och
varaktighet. När de hörde talas om dödsdomar, arkebuseringar och stympningar varade deras
förskräckelse endast några minuter. Sedan såg man dem åter skratta, och samtalen om
lägervardagens obetydligaste bagateller fortsatte som vanligt. Jag kunde iaktta en sådan
förändring hos mig själv. När under min första tid i Ravensbrück, vid uppställningarna, en av
de asociala svimmade eller när bland de bredvid oss uppställda zigenerskorna alltid samma
kvinna fick en hjärtattack, störtade jag fram för att försöka bringa hjälp. Min maktlöshet
gjorde mig då fullständigt förtvivlad. 1944, när jag tillfälligtvis kom in på sjukavdelningen
och det i korridorerna låg fullt av rosslande döende, trängde jag mig fram mellan dem, driven
av den enda tanken: Jag vill inte se, inte höra det här längre.
Den kristna moralen påstår, att människan förädlas och luttras genom lidandet. Livet i
koncentrationslägret bevisade raka motsatsen. – Jag tror, att ingenting är farligare än lidandet,
än ett övermått av lidande. Detta gäller såväl för den enskilda människan som väl också för
hela folk. I koncentrationslägret var man inte blott berövad sin frihet – ett i och för sig
tillräckligt hårt slag – utan man led varje timme. Någon har sagt en gång: ”Motgångar är svåra
att bära, men mycket, mycket outhärdligare är det, när man varje dag rycker dig i håret”, och
det var just vad man gjorde med oss. Man var fånge och kunde inte ryta tillbaka eller slå igen,
man hade förlorat alla mänskliga rättigheter. – För de lidanden som kvinnorna måste genomgå
höll de sig emellertid skadelösa genom sitt uppträdande mot sina medfångar. – Jag tänker nu