Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

150
Hennes riktiga namn fick jag aldrig veta. Leo berättade senare att hon redan en gång tidigare
mött Redwitz, nämligen före 1933 vid en kommunistisk demonstration i Hof eller München.
Redwitz hade då varit polis och skingrat demonstranterna. Vid detta tillfälle hade Leo givit
honom en örfil. Denna händelse hade inpräglat sig så djupt i hans minne, att han igenkände
henne år efteråt bland tusen kvinnor i ”KZ”. När Leo kom in på lägerexpeditionen, sade
Redwitz ingenting annat än: ”Ni är från och med i dag lägerpolis!” – En tid efteråt fick vi
veta, att Redwitz hade låtit påskina bland sina kolleger i SS, att Leo en gång under en
demonstration spottat honom i ansiktet. Örfilen förteg han. Den tyckte han väl var alltför
förnedrande. – Skyddshäktesföreståndaren hade gjort ett förträffligt val. Leo slogs, röt och
hotade med att skriva rapport, kort och gott hon var som klippt och skuren för sitt uppdrag.
Det var sent på eftermiddagen en glödande varm dag sommaren 1942. Kolonnerna ryckte in
från arbetet. Framåtlutade, svettiga och betäckta med damm släpade kvinnorna mödosamt
fötterna med de tunga trätofflorna efter sig. Då vek en trupp på ungefär 30 fångar in på
lägergatan. Det var nästan uteslutande judinnor, som antagligen anlänt till lägret bara för ett
par dagar sedan, ty de glödde av solbränna. Ansiktet, händerna, armarna och de nakna fötterna
upp till halva vaden var eldröda och hade en svullen glans. De höll sina blödande händer
sträckta framför sig. De hade hållit på med att langa tegel hela dagen. Tegellangning var ett av
de hårdaste arbetena i lägret. Tegelskutorna lossades på det sättet att kvinnorna bildade kedja
och stenarna kastades från den ena till den andra. Stenarnas skarpa kanter rev sönder händerna
redan efter en kort stund. Då jag efter kvällsavlämningen samma dag ledsagade några
bibelforskerskor till sjukavdelningen fann jag före mig en annan blockäldste med de gamla
judinnor, som langat tegel, för att skaffa dem något som lindrade mot solbrännan och de
värkande händerna. När SS-läkare Schiedlausky fick se dem, röt han: ”Ut med judinnorna!”
Blockäldstens invändningar hade ingen verkan, de jagades ut ur sjukavdelningen.
Nästa morgon var armar och ben på de solbrända betäckta med blåsor. De vågade sig åter till
sjukhuset och hade tur. Denna gång förband man dem. Efter två dagar ville blockäldsten låta
förnya de fullständigt genomblöta pappersförbanden men kom åter rakt i armarna på SSläkaren
Schiedlausky och visades under skymfliga tillmälen ut från sjukavdelningen.
Kvinnorna hade fått hög feber. De kunde endast med möda stå på benen, och den variga
huden stank bestialiskt. Då försökte blockäldsten efter ytterligare två dagars förlopp ännu en
gång komma in på sjukavdelningen med judinnorna. Det lyckades, man skar av de
fastklibbade pappersbindorna från de stackars gummornas förbrända hud. Golvet i
undersökningsrummet vimlade av fluglarver, som fallit från såren på deras armar och ben. –
Några kvinnor fick liggkort till sjukhuset och dog i sviterna av solbrännan.
Vi trodde, att det vad sjukavdelningen anbelangade inte kunde finnas något värre än SS-läkare
Sonntag och dennes sparkar. Men hurudana var inte hans efterträdare, doktor Schiedlausky,
doktor Rosenthal och den kvinnliga läkaren Oberhäuser? De kompletterades av en SSöversköterska,
som kallades ”Antennen”. Dessa fyra upprättade ett skräckregemente i
Ravensbrück.
När en fånge kände sig sjuk, anmälde han detta för blockäldsten, som skrev upp alla sjuka i
sin barack på en lista. På förmiddagen efter arbetsuppställningens slut gick de sjuka sedan –
självfallet i kolonn – till sjukhuset under befäl av blockäldsten. Då det redan 1942 fanns
10.000 kvinnor i Ravensbrück, insjuknade under de rådande lägerförhållandena varje dag
åtskilliga hundraden. De fick stå och vänta utanför sjukavdelningen, oberoende av väder och
vind, och blev block för block insläppta i förrummet, där de måste ta av sig trätofflorna. –
Översköterskan, ”Antennen”, hade sin plats vid ett bord. Det var en mager gumma över
medellängd med gallsprängt utseende, stora utstående öron och ett groteskt fult ansikte. Listan
med de sjukas namn överlämnades till henne, och hon bestämde, om en sjuk skulle släppas in
i undersökningsrummet eller inte. Varje sjuk steg fram till hennes bord och talade om var hon