Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

133
Middagen avslutades men ingen höjde rösten. Några kvinnor samlade hela staplar med fat för
att diska dem i tvättrummet. Alla som gick förbi mitt bord, där jag ännu satt kvar i en känsla
av osäkerhet och beklämning, såg in i mitt ansikte med en märkvärdig blandning av välvilja
och undergivenhet. Signalen hade ännu inte ljudit till middagsuppställningen, och ändå gick
alla utan uppmaning ut på lägergatan. Många av dessa kvinnor bar grova läderkängor och
präktigt fodrade randiga jackor. – Hela lägret fick i september fältgrå strumpor, trätofflor och
jackor. Men bibelforskarnas vinterbeklädnad stammade från koncentrationslägrets första tid
och var av bättre tyg och varmare. Många bibelforskare hade suttit i fängelse och
koncentrationsläger i åratal. Med undantag av några ”gamla” politiska fångar bar de på ärmen
de lägsta lägernumren – inte utan en viss stolthet.
Knappast hade alla gått ut ur baracken, förrän ”hembiträdena” på A-sidan, den stora blonda
frisiskan Gesche, Friedel Schwan från Berlin och den alltför ivriga Ella Hempel från Sachsen,
i all hast rullade samman omslagspapperen på golvet, sopade, dammtorkade i fönstren och
kontrollerade glansen på borden.
Då återvände rumsäldsten på A-sidan, Bertel Schindler, från middagsrasten tillbaka till
blocket. Hon var en politisk tjeckiska från Pardubitz, och på grund av hennes öppna, vänliga
ansikte och hennes naturliga munterhet kände jag mig genast dragen till henne, och min
nedslagenhet började ge vika. Samtalet började genast med en kanonad av skymford mot min
företräderska, varvid till min inte ringa förvåning till och med bibelforskarna, som skötte
städningen, hetsade upp sig till verklig lidelse.
Min första, ängsliga fråga gällde inspektionerna. Och nu undervisade mig de närvarande
under allmän munterhet om vad jag skulle säga, göra och inte göra i det ögonblick, då
lägerkommendant Kögel med sina besökare visade sig i blockdörren. Jag fick öva mig i att stå
i enskild ställning, ropa ”Giv akt!” och utan att staka mig göra blockanmälan. Dessutom blev
jag upplyst om kommendantens, detta fruktade vilddjurs, alla ”egenheter”.
På B-sidan i block 3 fanns det också en rumsäldste, nämligen Grete Bötzel, en tysk-polska.
Hon hade varit min företräderska Käthe Knolls läraktiga elev, och det dröjde rundlig tid,
innan jag kunde göra min blockäldsteauktoritet gällande för att få henne att uppträda på ett
hyggligare sätt mot bibelforskarna. I motsats till mitt mycket kamratliga förhållande till Bertel
Schindler levde jag under hela tiden för vår gemensamma verksamhet i block 3 på tämligen
spänd fot med Bötzel, och mina uppfostringsresultat förflyktigades på en dag, när Grete
Bötzel senare blev blockäldste i en annan barack.
Sedan visade man mig omkring i koncentrationslägret Ravensbrücks ”mönsterbleok”, i vilket
jag hädanefter skulle vara blockäldste. 275 bibelforskare bodde i denna barack och i det
bredvidliggande block 5 ytterligare tre hundra. Hos alla dessa hade lägerbestämmelserna
blivit en del av deras eget jag. Det ena skåpet såg ut som det andra. På varje skåpdörr , hängde
den som en kravatt vikta diskhandduken. Aluminiumfat, muggar och tallrikar var
blankpolerade, i varje skåp låg snyggt hopvikta sex bindor och en gördel, märkta med
fångnummer, kammarna tvättades dagligen, varje mörk fläck blev sorgfälligt avskrapad med
glasskärvor från handtagen på skoborstarna, inget fingeravtryck fick synas på skåpdörren.
Stolarna stod vitskurade i rader, varje bibelforskerska, som bar skor, kände till och följde
förbudet mot att beröra smalbenen med fötterna för att förhindra uppkomsten av fläckar av
skosvärta på strumporna. Man dammtorkade till och med takstolens tvärbalkar, ty vår
träbarack hade inget innertak, man såg direkt upp mot yttertaket.
Bibelforskerskorna berättade för mig, att många vakterskor steg upp på borden för att
kontrollera, om balkarna var rena, att en skyddshäktesföreståndare satt på sig speciella vita
handskar vid blockkontrollen och fört handen över skåpen för att se om där var damm. Sedan
förrådde man för mig hemligheten med de ”bonade” borden: med den skarpa kanten på en