Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

3
Jag viskade de ryska satserna för mig själv för att inte sedan säga fel framför fängelseluckan:
”Min man Heinz Neumann häktades den 27 april av NKVD. Var befinner han sig? Får jag
besöka honom? Kan jag få lämna ett paket och ett brev till honom?”
Snett emot Lubjanka låg upplysningsbyrån för de anhöriga till de av NKVD häktade. Rummet
var till trängsel fyllt av människor. Framför en lucka hade bildats en lång kö, som gick i flera
slingor. De som stod och väntade vågade inte tala högt. Redan här strömmade fängelseluft
emot en. Vid ingången stod en vakt i NKVD-uniform. Från och till de olika expeditionsrummen
kom och gick soldater med GPU-formationernas ljusblå eller scharlakansröda band
på mössorna. De var de enda som talade högt och rörde sig bullrande.
Oerhört långsamt ryckte jag framåt i kön. Jag såg in i ansiktena omkring mig. I alla fann jag
samma ängsliga, lidande uttryck. Framför mig stod en högrest kvinna i elegant pälskappa och
bakom mig en gumma i en schalett, som täckte pannan och endast lämnade den sorgsna
munnen och ögonens rynkor fria. Det var mycket flera kvinnor än män i kön. Unga och
gamla, välklädda och sådana som hade luggslitna, vadderade rockar.
Man talade tyst med varandra: ”Har ni fått veta var han är? Fick ni betala in några pengar?
Hur länge har han suttit där?” Och sedan samma berättelse om och om igen: ”Vid ettiden på
natten kom de. De frågade efter vapen och sökte igenom allt, och ingenting fick han ta med
sig. Och jag vet med bestämdhet, att han är oskyldig.”
Hjärtat klappade på mig, och munnen hade blivit torr. Nu var bara tre före mig. Jag försökte
att förstå frågorna och svaren vid luckan, men hade glömt all ryska. Och så stod jag äntligen
framför den lilla luckan med sitt fönster. Den satt så högt, att man med svårighet kunde se in
och bakom den visade sig ett orörligt ansikte med en pincené. Jag stammade mina inlärda
satser, men kunde inte fullborda dem, jag skulle just räcka in brevet genom öppningen –
paketet var alldeles för stort – då ett bitande ”njet!” avbröt varje ytterligare fråga och redan
sköt människoströmmen mig ut genom dörren. Med tårar i ögonen stod jag och blinkade på
den soliga gatan med paketet under armen och brevet i handen. – ”Ni måste gå till Butirki,
kanske finns han där!” Den gamla kvinnan i schaletten stod tröstande bredvid mig. ”Min son
var inte heller här. Följ med mig, så ska jag visa er vägen och hur man ska bära sig åt.” Medan
vi gick genom de smyckade Moskvagatorna, under transparangerna med inskriften: ”Man
lever bättre, man lever gladare!” (Stalin), berättade den gamla arbetarhustrun för mig, att man
för ett par dagar sedan hade hämtat hennes Kolja, den yngste sonen. ”Ja, man säger ju alltid
till dem, att de ska kritisera, och när min Kolja har druckit litet för mycket, så kritiserar han.
Nu har de hämtat honom. Han arbetade på ett bygge och var en så rar pojke.” Jag ville säga
något vänligt och tröstande till henne: ”Tror ni inte, att han kommer ut igen?” – ”Hur kan ni
ens tänka er det? Den som en gång befinner sig i denna köttkvarn, kommer inte tillbaka med
hälsan eller livet i behåll!”
I en lång, hög mur var en liten port och innanför denna en smal gång, från vilken en trappa
förde till rummet med upplysningsluckorna. Jag befann mig i det politiska
rannsakningsfängelset Butirki. Gården och trappan var fulla av människor. De satt på huk
eller stod runtomkring. Barn lekte vid sidan av de väntande mödrarna. Jag fick en anvisning
om att man skulle anmäla sig hos en vaktpost därinne bakom dörren och visa sitt pass, och att
man sedan erhöll ett nummer. – ”Men jag har ju inget pass. Jag är utlänning. Mitt ‘Vid na
schitjeltstwo’ (uppehållstillstånd) har Komintern behållit”, förklarade jag för vaktposten. ”Tag
med edert pass, så kommer ni att få en ‘propusk’ (passersedel)!” löd soldatens korta,
bestämda upplysning. Jag gick till min vänliga gumma. Hon hade inget råd att ge mig i det
fallet. ”Ja, bestämmelserna är sådana.” Med ett vänligt ”Doswidanija!” (Vi ses igen!) skildes
vi från varandra.
*