Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

61
underräjongen Leninskoje. Redan nästa morgon började vårt arbete. – Sommartid är fåren ute
på stäppen. Kolonnen utrustades med spadar, korpar och skyfflar. Arbetet bestod i att hacka
upp den ingrodda spillningen på golvet i fårstallet och på marken omkring stallet, lasta den
torkade spillningen på oxvagnen, köra ut den på stäppen och där bränna den. Det var ett
verkligt slavgöra. Värst var det framför fårstallarna, där marken var genomdragen av ett nät
av kvickrot, som trotsade spade och hacka.
En dag hände ett under. Vi höll på och arbetade så att svetten lackade av oss. Vaktsoldaten
stod på avstånd. Han var kasak. Plötsligt lade han sitt gevär med den påsatta bajonetten på
marken, tog korpen från en fånge och började slå upp en djup fåra, så att vi fick ett fäste för
våra spadar. Det var den första och enda gången som jag såg en vaktsoldat hjälpa några
fångar. Man kan föreställa sig, hur förtjusta fångarna blev i honom. Man pratade och
skämtade med honom. Jag skall i detta sammanhang berätta om ytterligare en händelse, där
denne soldat spelade en roll. Många veckor senare var vår brigad på en annan sektion för att
rensa säd. En kolonn på sju kvinnor marscherade under bevakning av den kasakiske soldaten,
som satt till häst, eftersom vägen till arbetet utgjorde över åtta kilometer, ut till ett ”tog” på
stäppen. Ett ”tog” är en jämn plats, från vilken fångar avlägsnat gräsvallen, och som sedan
rensats och jämnats till. Där töms den av skördetröskan skördade säden. Till ”tog” kördes en
sädesrensningsmaskin och vid en sådan maskin arbetade i skift sju kvinnor åt gången.
Vid ifrågavarande tillfälle var vi sju uteslutande politiska fångar. Redan på vägen ut till ”tog”
pratade vi glatt och frimodigt med soldaten, talade om för honom, att vi var förskräckligt
hungriga, och kom allt närmare och närmare vårt egentliga mål. Detta ”tog” låg nämligen inte
långt från järnvägsstationen Sharik, vår kasak var beriden och i Sharik kunde man få köpa
bröd och socker. Om han red dit åt oss? Vi insåg alla, hur omöjligt det var. Men hungern
gjorde oss envisa. ”Ni vet, att vi alla är politiska fångar! Ni känner oss! Oss kan ni verkligen
ha förtroende för. Hjälp oss och skaffa oss lite bröd.” – ”Och om ni alla flyr under tiden?”
frågade han leende. ”Eller om kontrollen kommer just som jag är borta? Då kommer jag också
i koncentrationsläger eller till något ännu värre.” Och så gick stridens vågor fram och tillbaka.
Middagsrasten var över, vi hade redan uppgivit hoppet. Oxvagnen med sopptunnan hade
redan skakat i väg. Vi arbetade inhöljda i svart damm med rensningen av stäppkorn. Vi hade
upphört att be vår kasak. Då kom han plötsligt fram till oss: ”Får jag brödsäckarna, men fort,
och pengar!” Och sedan svängde han sig med ett språng upp på sin lilla häst och inom några
minuter såg vi ett dammoln försvinna vid horisonten. Det dröjde över en halv timma, innan
han återvände. Under denna halva timma darrade sju fångar för en bevakningssoldat. Än sökte
vi med blicken längs horisonten, oroliga för att någon kontroll skulle komma, än fixerade vi
ångestfullt den plats, där ryttaren hade försvunnit. Hade något hänt honom i Sharik? Men så
såg vi dammet virvla upp och fram stormade vår kasak och över hästhalsen gungade
brödsäckarna, som var fyllda till hälften med bröd och till hälften med socker.
I Leninskoje fick vi under två månader ingen tvål. Egentligen hade vi rätt att få ett litet stycke,
något större än en tändsticksask i månaden, fast det var mycket mjukt och fuktigt. Men nu
hade man glömt oss, eller också hade någon stulit vår ranson. Smutsen hade trängt djupt in i
huden, den pulvriserade fårspillningen täppte till alla kroppens porer. Men på väggen i
fårstallet hängde ett stort plakat: ”På grund av att livsfara föreligger vid brzelosesmitta, är det
förbjudet att under arbetstiden röka eller äta. Före måltiderna måste händerna tvättas!”
En dag kom kassören, en politisk fånge, i en liten vagn farande till denna sektion för att
utbetala lönerna åt de där arbetande. Jag visste, att man först efter månader erhöll sin lön och
gjorde mig inga förhoppningar. Då ropade man upp mitt namn. Och jag erhöll 25 rubel på en
gång för udarnikiarbetet under den tid, då jag ännu befann mig i det fria lägret. 25 rubel var en
förmögenhet i lägret.