Maffians Bankir

promenerade med raska steg Södergatan ner, förbi Södertull bort mot P-huset Anna där bilen
stod parkerad.
Det var med rösten fylld av värme och illa dold förväntan som Sven Persson tog emot Lundman
och Erngren när de på utsatt tid steg in på banken. De hade mötts vid flertalet tillfällen under
de senaste två åren för att varje gång ha samlats kring mina strapatsfyllda och svindlande
bolagsaffärer. I det kombinerade styrelse och konferensrummet stod kaffe, kanelsnäckor och
Ramlösa framdukat. De tre slog sig ner runt bordet.
– Jaha, och som vanligt väntar vi bara på den alltid försenade, inledde Erngren märkbart
irriterad.
I just det avseendet var jag tvingad att ge honom rätt. Min fullkomliga nonchalans inför
uppgjorda tider och respekt för ingångna avtal saknade motstycke. Som genom mirakel hade jag
varje gång räddats av min påklistrade charm och vältalighet men framförallt av alla löften om
framtida vinster som jag frikostigt slängt ur mig. Därför kom inte heller samtalet till Lundmans
mobil som någon större överraskning.
– Ja det var han. Han är snart i Ystad så vi kan räkna med att han är minst tjugo minuter
försenad. Den här gången, tillade Lundman.
Medan Sven Persson slog upp kaffet föreslog Erngren att de skulle starta utan mig och fick utan
större svårighet de övriga två med sig. Lundman gav en kort beskrivning över hur de skulle gå
till väga.
– Först ska vi med stöd av generalfullmakterna flytta de tjugoåtta miljonerna från det konto som
redan öppnats här i Karlgrens Frukts namn till BTJ Holdings konto här i banken.
Lundman avbröt sig och slängde en blick bort mot bankmannen för att kontrollera att han
förstått. Så här långt visade Sven Persson inte med en min varken spår av frågetecken eller
missnöje.
– Därefter ska tjugotremiljoner trehundrafemtiotusen överföras till Erngren, jag menar Carat
Förvaltnings konto hos SEB i Lomma. De återstående, fyramiljoner sexhundrafemtiotusen ska
telefonöverföras till mitt klientmedelskonto hos Provinsbanken i Malmö, fortsatte Lundman.
Det inledningsvis ganska belåtna uttrycket hos Sven Persson hade i ett slag raderats. Ännu en
gång tvingades han nu konstatera att jag ännu en gång utnyttjat banken som tvättinrättning.
Någonstans hade han närt hoppet om att all den hjälp han så frikostigt gett mig skulle betala sig
och att affärerna där pengar stannade hos Tomelilla Sparbank för att amortera ner det gigantiska
skuldberget till slut skulle komma. Illusionen om att jag skulle tillföra de under lång tid utlovade
105