Maffians Bankir

den sönderristade bordsskivan i häktets besöksrum. Jag vet att jag klarar det, upprepade jag och
kände samtidigt tårarna komma och rösten stocka sig.
– Lyssna nu. Vi ska slåss för det här. Du har mycket som väntar därute och många som verkligen
bryr sig. Vi kommer klara det, sa Nordh som lutade sig in över bordet och la handen på min
axel.
– Jag vet, svarade jag med så skarp röst jag förmådde, samtidigt som jag och drog upp en
pappersnäsduk ur fickan och snöt mig.
Rättegången mot mig inleddes planenligt onsdagen den andra oktober. Farhågorna kring det
förväntade medial intresset besannades också när jag inför rullande tevekameror och smattrande
blixtar fördes in i rättssalen. Jag vände mig hastigt om för att konstatera att åhörarbänken var
fylld till sista plats. I vimlet skymtade jag hastigt en rad bekanta ansikten. Pero Grujic, Mats
Åström och Ahmed var där. Däremot syntes inte minsta skymt av Louise. Förmodligen fanns
det ytterligare några av mina vänner på plats men domarens klubbslag fångade i ett slag all min
uppmärksamhet och fick mig att omedelbart rikta blicken framåt.
Åklagarens sakframställan tog merparten av den första förhandlingsdagen i anspråk. Den
otäckt förberedda framställningen avbröts endast när advokat Nordh upprepade min nekande
inställning till åklagarens gärningspåståenden. När något mindre än timmen återstod av den
första förhandlingsdagen inledde åklagaren sin mera detaljerade redogörelse över åtalspunkten
som rörde bokföringsbrottet.
Innantilläsning och sifferrabbel fick intresset bland de tillresta att snabbt svalna och en efter en
lämnade åhörarna smygande rättssalen.
Redan andra rättegångsdagen var alla de som lockats hade av nyhetens behag någon annanstans.
Endast ett fåtal nyfikna gjorde sig besväret att komma. Frånvaron av blod, lik och gråtande
våldtäktsoffer förvandlade tillställningen till ett sömnpiller.
Chefsåklagare Ingvarsson fortsatte att entonigt och monotont mala sig igenom avtal och
sifferkolumner, resultatrapporter och balansräkningar. Gång efter annan tvingades rättens
kvinnliga ordförande att harkla sig ljudligt för att väcka liv i de nämndemän som slumrat till.
Med risk för att bli uttråkade undvek till och med de skolklasser som var på studiebesök hos
tingsrätten att sätta sin fot innanför dörrarna i den sal där rättegången mot mig pågick.
En åhörare skilde sig markant från alla övriga i åhörarskaran. Det var dessutom en person som
jag aldrig hade träffat och inte ens kände igen. Han var närvarande under precis varenda en
av rättegångsdagarna, utan att göra minst väsen av sig. Han bara satt där. Inte med penna och
311