Maffians Bankir

– På vilket sätt, frågade Joanna Davies stressat.
– Vi har bland annat kontrollerat det mobilnummer som han lämnade dig. Det är inköpt av en
helt annan person i april i år, svarade Anderson och gav henne därefter mitt namn.
– Och vad har han med Joakim Carlsson att göra?
– Precis allt, svarade Anderson med skärpa i rösten och tog fram ett A4-ark ur väskan som han
sköt över bordet till mrs Davies. Den mannen är internationellt efterlyst av svensk polis och
den här bilden är en kopia av hans senaste passfoto. Försök föreställa dig Joakim Carlsson utan
glasögon och med längre hår. Då ser du att Carlsson identisk med mannen på fotot.
– Hur föreslår du att vi ska gå vidare, frågade hon med ett något mildare ansiktsuttryck.
– Om avsikten är att få kontroll över målningen så vill jag att dina uppdragsgivare ställer
tillräckliga resurser till mitt förfogande för att jag ska kunna vidta alla åtgärder som krävs. I så
fall samlar jag mina medarbetare och tar mig till Zürich redan idag.
– Och vad är då planen frågade hon misstänksamt.
– Efter era misstag låter jag det bli min ensak. Jag kräver att få helt fria händer. Allt borde skötts
annorlunda redan från början, svarade Anderson fränt.
– Jag har varken anledning att ifrågasätta dig eller din kompetens och jag behöver knappast
förklara hur viktigt det här är för mina huvudmän, avslutade hon allvarligt.
– Med tanke på just det borde jag ha tagit hand om det redan från början. Vi tar första möjliga
plan till Zürich. Om du skulle få för dig att ringa så benämns tavlan the finch från och med nu.
Mr Riedel som suttit tyst under hela mötet reste sig och de tre skildes åt med ett handslag innan
Eric Anderson lämnade rummet. Timmen senare satt han i en taxi på väg till London City
airport.
Tjenare Hans Erik utbrast jag med svårbeskrivbara känslor av en slags återvunnen trygghet.
Återseendet av Lundman fick mig att inse hur mycket jag saknat advokatens erfarenhet och
analytiska förmåga, under tiden som jag tvingats att operera på egen hand. Dessutom var han
ett ovärderligt bollplank varje gång som jag kört fast. Jag reste mig ur soffgruppen i Savoys
luxuösa lobby och gick med snabba steg fram till Lundman för att hälsa honom välkommen.
Efter ett kortare snack om vädret, resan och värmen föreslog jag att vi skulle ta oss till mitt rum
innan Lundman checkade in. Så snart vi klev innanför dörren till rum 507 slog sig advokaten
utmattad ner i en av de djupa tygfåtöljerna. Jag drog fram skrivbordsstolen och satte mig
mittemot honom. För min del var nu sanningens stund inne, medveten om att jag nu skulle
tvingas avslöja precis allt. Utan minsta avsikt att undanhålla någonting för Lundman tog jag
därför ett ordentligt andetag innan jag inledde min berättelse.
207