Maffians Bankir

miljoner euro? Av en tillfällighet? Inte särskilt ofta, eller hur, svarade Grey och tystnade kort
innan han fortsatte.
– Låt mig först se om jag kan få tag i den som jag har i åtanke. Hans namn är doktor Hans
Jürg Weibel. Det är en mycket speciell och excentrisk man, men med ett mycket brett och i
vissa delar unikt kontaktnät. Om jag lyckas hitta honom tänker jag först redogöra för mina
egna slutsatser och redovisa mitt omdöme så här långt. Jag kommer med andra ord att berätta
allting för honom om vad jag så här långt anser om målningen. I princip allt det som jag redan
har berättat för dig. Skulle han därefter visa sig vara intresserad kommer jag att ge honom ditt
nummer. Det känns bättre om han i så fall håller kontakt direkt med dig. Jag vill inte involvera
mig i några ekonomiska angelägenheter. Men som sagt, han är mycket speciell...
– Jag har telefonen med mig och den är igång hela tiden. Han kan ringa mig precis när det
passar honom, sa jag ivrigt.
Det var med rejäl lättnad som jag knäppte av samtalet. Kontakten med Anderson var inte
längre någon hemlighet eller svek. Samtidigt förstod jag att Grey nu var beredd att utnyttja sina
kontakter. Om än för att i första hand skydda målningen. Jag övergav skuggan och tvingades
åter att söka mig ut i solen. I min kortsnaggade frisyr kände jag hjässan brännskadas och drog på
mig baseballkepsen för att rädda hjärnan från överhettning. Jag gick raka vägen till hotellet för
att söka skydd från värmen och samtidigt ge Lundman en lägesrapport.
Klockan var tio över ett när jag efter en längre stunds ihärdigt bankande på dörren lyckades
skaka liv i advokaten. Timmen senare hade jag efter en del ansträngning lyckats få med mig
Lundman ner till Rathauskellers uteservering. Vägg i vägg med Savoy. Jag berättade och
Lundman lyssnade medan han fortfarande en aning yrvaket petade i sig lunchen. Med ena
foten försökte advokaten fösa undan några av alla duvor som flockades kring honom och letade
smulor under bordet. När jag avslutat min genomgång tittade Lundman upp från tallriken. Av
blicken att döma hade han klarnat till.
– Jag är övertygad om att du gjorde rätt i att kontakta Grey. Det är någonting i hela historien
kring den där Anderson som inte stämmer och som faktiskt oroar mig. Helvete! Jag skulle ändå
ha tagit katterna med mig.
– Var kommer katterna in i bilden, frågade jag förvirrat.
– För att jaga iväg flygfäna. Efter alla rapporter om fågelinfluensan är det oaptitligt att ha dem
hängande runt bordet.
Jag sköt ifrån mig tallriken och aptiten var som bortblåst. Framför mig såg jag nu istället bilden
av Lundmans två siameser förvandla inte ont anande duvorna till ett rejält skrovmål.
243