Maffians Bankir

zappande mellan tevekanalerna. Allt i ett försöka att kunna somna. Först efter en kraftig
överdosering av Stilnoct lyckades jag betvinga min upprymdhet för att slutligen falla i sömn.
Lördagen var seg. Alldeles förbannat seg. Jag vaknade vid tiotiden med en sjuhelvetes
huvudvärk som var helt i klass med en riktigt välgrundad sjuhelvetes baksmälla. Trots trippla
Treo comp misslyckades jag i mina försök att häva det självförvållade migräntillståndet. För
att i någon mån lindra smärtan ragglade jag till badrummet och dränkte alla handdukar som
jag hittade i iskallt vatten. Med blytunga steg och gamnacke tog jag mig därefter hasande
tillbaka till sängen och placerade de genomblöta handdukarna som ett gigantiskt bandage över
pannan. Pulsen bultade som hammarslag vid tinningarna och intensiteten avtog med plågsam
utdragenhet.
Jag valde att tillbringa hela dagen inlåst på mitt rum och surfade på nätet samtidigt som jag
växlade vilt mellan tevekanalerna. En självvald isolering av rädsla att stöta samman med
weekendsemestrande svenskar. Det var högst motvilligt som jag beslöt mig för att ligga låg och
att inte ge mig ut på stan. Dagar som den här brukade jag vanligtvis hinna avverka bortåt två
hundra telefonsamtal. Ni ringde jag bara två.
Det första gick till Pero Grujic för att förvissa mig om att allt fungerat som planerat och att
Erngrens torpeder förklarat sig nöjda. Det andra ringde jag för att kolla så att Lundman fixat
blomsterkvasten till den eventuellt före detta blivande svärmodern.
Strax innan sju, när lördagen var på väg mot sitt slut tog jag mig till slut samman och klev in i
duschen. De två påsarna salta jordnötter, korgen med scones och vinägerchipsen hade inte stillat
hungern när jag beslöt att ta mig ner till Traders Vic. Restaurangbaren som alltsedan hotellet
uppfördes var belägen nere i dess källare.
Iförd ett par slitna true religionjeans, en ljusblå stenströmsskjorta med dubbelmanschett och
mörkblå kavaj släntrade jag ner längs den dunkelt upplysta spiraltrappan som leder ut i den
söderhavsinspirerade baren. Istället för att slå mig ner vid ett av de lediga borden hittade jag en
ledig plats i baren. Den iskalla duschen hade gaskat liv i mig och i takt med att den första ölen
slank ner kände jag hur den satans molande huvudvärken gav med sig.
Så snart jag svept det sista ur glaset beställde jag ytterligare en öl tillsammans med
kycklingvingar och honungsglaserade ribs. Jag slängde en hastig blick ut mellan borden och
konstaterade att restaurangen var i det närmaste tom. Erfarenheten sa mig att anstormningen
av gäster skulle komma långt senare under kvällen. Jag lät blicken stanna vid det omaka paret
174