Maffians Bankir

Efter att ha tagit mig upp för trappan till andra våningen och klivit innanför dörren till kontoret
möttes jag av staplar med flyttkartonger. Bakom lådorna som var fullpackade med blå och gröna
pärmar skymtade advokat Lundmans konspiratoriska leende.
– Skatteverket verkar vara på väg att ge sig, Nu har vi i vart fall fått tillbaka det mesta av
materialet, tillräckligt för att vi ska kunna göra klart bokföringen, avslutade advokaten med ett
stråk av entusiasm.
Jag betraktade misstroget högarna med kartonger och pärmar och tvekade för ett ögonblick
inför möjligheten att informationen som Louise lämnat mig varit ett villospår. Ännu ett
illvilligt försök från hennes satans kusin att förtala mig. På sitt eget sätt hade den avskyvärda
skattefogden demonstrerat sitt hat redan första gången vi träffats då han direkt efter middagen
hos Louise föräldrar tagit en bok och lagt sig att läsa istället för att sitta kvar tills desserten var
avklarad.
Hur stor var sedan tillförlitligheten i det Anna-Carin Schultz berättat? Hon som motvilligt
mött mig för att tala om snabba och snara tillslag? En praktikant utan tillgång till detaljerad
information. Vilken vikt kunde jag fästa vid det hon fått höra över en lunch? Hade hon tolkat
informationen rätt?
Om jag känt viss tvekan inför Louise uppgifter var det som Anna-Carin berättat helt
övertygande. Allvaret och oron hon visat var äkta, precis som hennes nervöst flackande
blick inför risken att bli påkommen. Att nu stora delar av bolagshandlingarna återvänt såg
jag, till skillnad från Lundman, varken som en ljusning eller framgång. Det var snarast ett
utrymmesproblem.
– Skitbra, nu finns det äntligen arbete åt alla, svarade jag avmätt.
I begreppet alla inbegreps endast advokat Lundman och Fredrik Jansson, där den sistnämnde
nu motsträvigt och under tårar och tandgnissel skulle tvingas överge cybervärldens slagfält. Det
hemvändande bokföringsmaterialet ändrade dock absolut ingenting i min planering.
Filofaxens tredje punkt var att i röran av handlingar leta fram brevet om uppsägning av min
privata kredit hos Handelsbanken. Den kredit som jag efter löften, osanna förespeglingar och
storslagna försköningar lyckats övertyga mina intet ont anande föräldrar att teckna borgen för.
Krediten var sedan länge förfallen till betalning och banken hade vid ett stort antal tillfällen
och i allt skarpare ordalag uppmanat mig att betala skulden. När Handelsbanken sent omsider
förstått att jag dessutom flyttat alla mina bolagsaffärer till en bank utanför stan hade de tröttnat
och krävde nu omedelbar betalning. Nästa steg från bankens sida skulle tveklöst bli ett angrepp
mot mina föräldrar. I min plan var det något som jag var fast besluten att sätta stopp för.
Efter en längre stunds planlöst letande lyfte jag slutligen på skrivbordsunderlägget. Där, bland
48