Maffians Bankir

Helsingör så ringer jag tillbaka. Med ett sprudlande vad kul, vi ses, avslutade hon samtalet och
jag kände plötsligt hur delar av min förlorade energi hade återvänt.
Så snart jag avslutat samtalet slog jag numret hem till mina föräldrar och som alltid var det min
mor som svarade. Hon lät inledningsvis lättad över att höra min röst för att efter halvminuten
skicka på mig alla de förebråelser som jag sedan länge hade hört till leda. Efter att jag hade låtit
henne tala åtminstone nästan till punkt avbröt jag henne mitt i en mening.
– Lyssna nu på mig! Det har hänt massor under de senaste veckorna. En hel del bra saker men
minst lika många dåliga. Först och främst måste jag berätta att det är helt slut mellan Louise
och mig och jag har en både tuff och krävande tid framför mig. Det är ett riktigt stålbad som
väntar och jag vet fortfarande inte vad det kommer att innebära. En sak vet jag dessvärre och
det är att lätt blir det inte. Förmodligen kommer polisen att anhålla och begära mig häktad för
hur bokföringen skötts i mina bolag och jag har inte en aning om hur lång tid det kommer att
ta. Det jag egentligen vill säga är att jag vill ni ska försöka låta era egna liv gå vidare utan mig.
Försök att inte tänka på eller att bekymra er för mig. Jag kommer klara av att ta mig igenom
det här på egen hand. Mitt i all den här skiten har det hänt saker som gör att jag faktiskt känner
mig starkare än någonsin. Glöm inte heller bort att om det skulle visa sig att det är någon som
gjort någonting fel så är det inte ni utan jag. Kan jag få pratat med pappa? Jag ska förklara exakt
samma sak för honom. Kan du kalla på honom?
Bara sekunder senare stod min far vid telefonen och jag repeterade ordagrant det som jag just
hade berättat för min mor.
– Då hade jag alltså rätt i att det är svarta affärer som du ägnat dig åt, kommenterade han skarpt.
I rösten fanns varken spår av fördragsamhet eller förståelse. I hans värld existerade endast de två
dimensionerna svart och vitt och han gjorde inte minsta ansträngning att dölja sin besvikelse.
Jag försökte ta sig samman och insåg det meningslösa i att argumentera. Våra utgångspunkter
spretade alltför vitt i isär och jag valde därför att istället lägga mig platt.
– Du har rätt! Är det det du vill höra? Vad mer vill du att jag ska säga? Att jag är ledsen? Jag är
otroligt ledsen men nu är det för sent att ändra något. Om jag ångrar mig eller inte spelar inte
längre någon roll.
– Du borde ha fortsatt dina studier. Skaffat dig en utbildning och ett vanligt hederligt arbete
istället för den här skiten.
Bakom varje ord ekade min fars oro och besvikelse och jag kunde höra honom tänka och fråga
sig hur allt kunnat gå så fruktansvärt fel.
281