Maffians Bankir

Kapitel 19
Fylld av avsky och med avsmak såg han sig tvingad att återvända till en värld av miljöer som
tillhörde en för honom sedan länge svunnen tid. En värld och ett liv som han lämnat till förmån
för den behagliga lyxen i Monaco och det bekymmerslösa livet på Floridas stränder. När nu det
helvete som han förorsakats hotade att rasera hans livsverk var det bara omedelbar hjälp utifrån
som kunde förhindra den totala katastrofen.
Den kvalmiga cigarettrök, som under decennier trängt in i väggarna och penetrerat allt i lokalen,
gjorde honom illamående i samma ögonblick som han klev in på svartklubben vid S:t Knuts
torg i centrala Malmö. Han lossade ytterligare en knapp i den randiga skjortan för att underlätta
andhämtningen och tog av sig de guldbågade Ray Banbrillorna medan han strök handen nervöst
över det vågiga håret.
Trettio år hade gått sedan hans senaste besök och tiden tycktes ha stått still. Den gången hade
han också sökt sig dit för att rekrytera folk. Då i jakten på en grupp holländare som blåst honom
i samband med en större bilaffär. De fåordiga och välväxta juggarna hade på mindre än ett dygn
återvänt med bilarna. Dessutom hade de haft med sig kontanter och guldklockor som slitits ur
händerna på de dödsförskräckta holländarna.
Tord Erngren hade betalat bra för uppdraget och hans kontakt hade försäkrat honom om att han
alltid skulle vara välkommen tillbaka. Ingen kunde ju förutse när nya problem skulle dyka upp.
Nu trettio år senare fanns inte den tidigare kontakten längre i livet. Han hade slutat sina dagar
med tre skott i kroppen på ett hotellrum i Hannover. Men i inkassobranschen var successionen
alltid garanterad genom hungrande arvtagare. Beredda att ta över innan liken kallnat.
Efter några timmars rundringning föregående kväll, uteslutande till nummer som han inte slagit
under det senaste decenniet, lyckades han till slut få fram ett namn.
– Det är en riktigt brutal och rå djävel, var bilhandlaren på Mariedalsvägens kortfattade
omdöme.
Med andra ord en man med just de karaktärsdrag som Erngren var på jakt efter.
Röken stack som nålar i ögonen när han klev in i lokalen och han sökte genom fickorna i sina
chinos efter en näsduk att hålla för munnen. Varje andetag var kväljande som ett illasmakande
halsbloss.
Kring ett mörkbetsat bord alldeles innanför dörren satt fyra medelålders män. Han tyckte sig
känna igen såväl männen som bordet från besöket trettio år tidigare. Den enda skillnaden var
möjligtvis att bordet tillfogats ytterligare brännmärken efter cigaretter och några fler ringar
142