Maffians Bankir

– Kanske, jag ska fundera, svarade jag totalt ointresserat.
Jag tog några steg mot bilen och just nu betydde ingenting annat än mötet som låg framför mig
ett skit. Precis som minuterna tidigare sprang hotellets bellboy som en vessla mot bilen och
öppnade dörrarna åt oss båda. I ögonvrån registrerade jag hur den forne ligaledaren slängde till
uppassaren en femtiopundssedel. Under bråkdelar av en sekund färdades tanken genom mitt
medvetande. Om den business som Micke beskrev som så helvetes lönsam nu krävde större
resurser – varför strö pengar omkring sig och binda kapital i svindyra bilar?? Fast övertygad
om att det någonstans fanns gömt ett stort och uppenbart fel sköt jag sedan alla tankar kring
Mickes affärer åt sidan. Lyckligtvis var det i sådant fall inte mitt problem. Jag skulle ändå
aldrig, under några som helst omständigheter, investera så mycket som fem öre i Mikael
Erikssons spelbolag.
Under den fem minuter korta bilfärden från hotellet genom det exklusiva Mayfair uppehöll
jag mig vid att ge en pocketversion av hela tavelhistorien. Jag berättade hur jag kommit över
målningen för att sedan upptäcka vem konstnären var och vad jag därefter kunnat läsa sig till.
– Var finns den nu, frågade Micke.
– Jag förvarar den hos en bank här, ljög jag ogenerat. Jag tog själv hit den i förrgår och
deponerade den hos Barclays. Innan jag lämnade in den lät jag en riktigt skicklig fotograf
knäppa en serie bilder. Jag har med mig dem här, avslutade jag och slog med handflatan mot
väskan.
– Okej, jag tänkte mest om mina killar är intresserade. Dom är oerhört snabba i sina beslut och
när dom väl bestämt sig kan det gå riktigt fort. Bara så att du själv har koll på tavlan, svarade
han med ett stänk av misstänksamhet.
Jag beslöt att omedelbart avväpna honom.
– Jag har koll på mina grejer. Du kan vara helt lugn. Tror du att jag är så djävla korkad att jag
skulle ge mig in i affärer med dig utan att ha det, svarade jag och gjorde en kort paus. Jag vet
väl för fan hur det har gått för alla dom som inte har haft det, avslutade jag med ett urskuldande
leende. Han förstod att jag hade fattat.
– Nej, nej, för fan. Det var inte så jag menade, men mina killar är superseriösa.
– Jag vet, svarade jag blixtsnabbt. Däremot finns det en helt annan grej som du måste känna till.
I mitt pass står det Joakim Carlsson, inte mitt riktiga namn. Om det är okej för din del så vill jag
att du använder det namnet.
– Snutjag?
– Ja.
133