Maffians Bankir

Anderson och jag nickade igenkännande. Jag har suttit i koncernledningen ett bra tag nu och har
drygt 300 resdagar per år.
– Då förstår jag att det ska bli skönt med semester, svarade jag nästan medlidsamt och fick allt
svårare att klara hålla mig för skratt.
– Semester och semester. Det händer alltid något som gör att den avbryts. Som tur är har vi
helikopterplattan på tomten, så företaget får hämta upp och droppa av mig där.
Jag log åt den övertygelse med vilken mannen bredvid mig hade lyckats att krydda sin
berättelse. Inte ens jag i mina mest inspirerade stunder skulle kunna komma upp med en lika bra
story. Jag drack ur min öl, betalade notan och var precis på väg att resa mig när storskrävlaren
återupptog konversationen.
– Hur är bildkvalitén i Ericssonmobilen?
– Jag vet inte, den är ny och jag har inte hunnit ta några bilder, svarade jag och var mest
intresserad av att snarast ta mig därifrån.
– Om du vill ha en riktigt bra kameramobil ska du köpa den här. Titta själv, upplösningen är helt
oslagbar. Eric Anderson klickade sig fram till kamerafunktionen och bläddrade sig sakta genom
bildarkivet.
Snett bakom honom stod jag förstummad och med min breda käft ordentligt tillknäppt.
Huset i Antibes med helikopterplattan synlig, Anderson med Abramovich vid sin sida och
mängder av bilder på den mystiske mr Anderson med fru och barn. Mobilen var packad med
bilder som styrkte att varenda stavelse av skryt och skrävel var sann.
– Bra skärpa, eller hur, frågade ha entusiastiskt.
– Verkligen, svarade jag utan att kunna begripa hur jag så kapitalt kunnat missbedöma den
vänsterhänta mannen. Var jag på väg att förlora min alltid tidigare bländande förmåga att kunna
läsa av hela min omgivning? Var fetknoppen och asiatiskan i själva verket ett osedvanligt
lyckligt gift par?
Anderson plockade fram plånboken och gav mig sitt visitkort.
– Nästa gång du är i London eller nere på Rivieran kan du väl höra av dig. Man vet aldrig, vi
kanske kan göra stan riktigt grundligt, avslutade engelsmannen.
Eric W Anderson – finanschef - Greenwood Global, läste jag sneglande mot visitkortet jag just
fått i min hand.
– Absolut! Och tack för en mycket trevlig pratstund, svarade jag och log brett.
På väg uppför den svängda trappan sköt jag ner visitkortet i plånboken och intalade mig
samtidigt att Anderson skulle kunna komma att bli en nyttig kontakt inför framtiden.
177