Maffians Bankir

mig definitivt som en inflytelserik affärsman. Avsikten nu är att arrangera ett spontant möte
där jag av en händelse stöter samman med honom. Exempelvis här nere i lobbyn. Jag har en
bestämd känsla av att han kommer uppskatta vårt återseende och jag är även övertygad om att
han kommer tacka ja till en drink i baren. Min tanke är att båda dessa delar ska klaras av under
morgondagen. När mötet i baren äger rum vill jag att vi samtliga är närvarande. Var och en i den
roll som jag kommer tilldela er vid den detaljerade genomgången. Om vi misslyckas att få till
stånd mötet eller om det inte leder oss vidare har jag en reservplan som vi i endast i ett absolut
nödfall kommer att tillgripa. Som jag ser det finns det ingenting riskfyllt eller spektakulärt att
vänta och jag föreslår att ni checkar in på era rum nu. Mötet med honom kan komma att ske
med extremt kort varsel och då måste vi finnas i varandras omedelbara närhet. Eftersom värdet
på målningen är omöjligt att fastställa är vår ersättning fixerad till två miljoner euro som jag
föreslår ska delas lika mellan oss fyra.
Ingen av de övriga tre varken höjde på ögonbrynen eller gjorde några invändningar.
Ersättningen var inte det primära skälet till varför de samlats.
– Jag tror att vi har huvuddragen klara för oss, sa den lågmälda österrikaren och fick de två
övrigas instämmande nickar. Hur går vi vidare, frågade han vänd mot Anderson.
– Låt mig då presentera allt som redan är känt och mitt förslag till vårt fortsatta agerande,
svarade han.
De fyra slöt samman kring det stora glasbordet i Andersons svit. Två våningar under mitt rum.
Under de därpå följande timmarna finslipades planen in i minsta detalj.
Solen var som ett förblindande eldklot när Lundman och jag reste oss och lämnade
uteserveringen. Ur mitt perspektiv innebar de vägval som jag nu gjort betydande avsteg från alla
mina tidigare vanor. Visserligen hade den uppkomna situationen ställt helt nya krav där jag nu
tvingades att fullt ut sätta hela min tillit till Lundman. Förvånat konstaterade jag ändå hur rätt
det kändes att dela med mig och att villkorslöst våga lita på någon annan än mig själv.
Klockan hade precis passerat fem när vi åter stod vid hissarna på Savoy och jag hastigt vände
mig mot Lundman.
– Jag har en helt annan sak som jag måste berätta. Vi kan tyvärr inte käka middag tillsammans
ikväll, jag är upptagen, sa jag. Medveten om att följdfrågor skulle komma.
– Jaha, och vem är det som brädar mig ikväll, frågade Lundman och riktade blicken mot mig
som mötte den med ett illmarigt leende.
Jag tog ett rejält andetag innan han svarade.
– Det är faktiskt otroligt. Inte alls lika otroligt som målningen men nästintill, svarade jag och
215