Maffians Bankir

Jag satt med händerna hårt knutna på varsin sida av datorn. Andhämtningen genom näsan var
intensivt gränsande till hyperventilerande. Oöverlagt drämde jag högernäven i bordsskivan
innan jag sedan vrålade i vrede.
– HELVETE!!
I planeringen hade jag uteslutande letat efter lösningar och sökt möjligheter medan jag blundat
för de alltmera självklara konsekvenserna. Det var otänkbart att ens försöka bortse från att
oskyldiga, de som jag verkligen brydde mig om, hade drabbats. Något som i allra högsta grad
gällde såväl Lundman som Louise.
Att den satans Erngren kom i kläm var däremot en helt annan sak. Mannen som under ett
drygt decennium kapat åt sig miljoner och profiterat på mina affärer. Han var allt annat än
ett offer och den plåga det innebar för honom att vänta sex månader på sin återbetalning
var inget oproportionerligt lidande. Inte i min svartbok och inte i relation till de vinster som
källarbankiren tillskansat sig under åren.
Jag skrev in Louise nummer i datorn och ringde upp men samtalet gick direkt till hennes
mobilsvar. Jag lämnade inget meddelande. Mitt nästa försök gjorde jag till hemnumret men
även det utan framgång. Det enda återstående alternativet var att ringa hem till hennes mamma.
Något som jag verkligen dragit mig för in i det längsta men nu såg mig tvingad att göra. Den
skarpa rösten svarade redan vid första signalen.
– Marianne Hedlund!
– Hej det är jag. Har du Louise där, frågade jag lågmält.
– Ett ögonblick, undslapp sig den korthuggna mamman tvärt. Samtidigt som jag hörde Louise
instruera henne i bakgrunden.
– Säg till idioten att jag inte är här eller att jag inte vill prata med honom! Säg vad fan som helst!
– Nej, det får du själv göra, kontrade mamman bestämt och tvingade henna att slutligen ta sig
till telefonen.
– Vad vill du, frågade hon rappt som en pisksnärt.
– Lundman har redan berättat vad som hänt. Hur mår du, frågade jag i ett tafatt försök att visa
omtanke.
– Hur fan tror du och hur fan kan han få tag i dig när inte jag kan det? Fattar du vad du håller på
med? Jag har sökt dig i flera dygn. Polisen har stormat lägenheten och jag har blivit mordhotad
på grund av dig. Mitt i det här helvetet håller du dig undan!! Du är en sjuk djävel som bara bryr
dig om dig själv!! Du är ta mig fan inte sann! Din förbannade idiot!! Om du älskat mig bara
hälften så mycket som du sagt skulle du aldrig utsatt mig för det här, avslutade hon ömsom
skrikande och ömsom gråtande.
150