Maffians Bankir

lika tydligt prov på tidigare. Mellan raderna framskymtade hela tiden ett personligt agg från
förhörsledarens sida som visserligen var subtilt men trots allt påtagligt. Jag hade under hela
förhöret suttit med blicken riktad ner i golvet och de få svar som jag lämnat hade förblivit
enstaviga.
– Vad har han emot dig, frågade Nordh så snart förhöret avslutats.
– Jag vet inte, men det skiter jag i. Han kan få tycka precis vad fan han vill, svarade jag
sammanbitet och vände mig till pliten vid dörren.
– Du kan se till att låsa in mig nu.
Häktningsförhandlingen utvecklades till en massmedial storm där någon hade sett till att varje
nyhetskanal och tidning var på plats. Under ett regn av kamerablixtar fördes jag med fot och
midjefängslad in i rättssalen. På åklagarens begäran beslutades nästan omgående om lyckta
dörrar. Besvikna journalister tvingades tillsammans med en stor skara nyfikna åskådare att
lämna salen.
Själva häktningsförhandlingen utvecklades, i likhet med alla svenska häktningsförhandlingar,
till spel mot ett mål och var närmast ett spel för galleriet. Den medelålders chefsåklagaren
Ingvarsson gav ett mycket stramt och formellt intryck. Han visade sig dessvärre vara rejält
påläst och hade inga som helst problem att utveckla grunderna för varför jag skulle häktas på
sannolika skäl och med restriktioner. Vilket på vardaglig svenska betyder att man blir isolerad.
Åklagarens beslutsamhet underströk av att han vid sin sida biträddes av den yngre
kammaråklagaren Martin Olson och de båda utredarna Carlsson och Littnér.
Precis som Nordh förutspått misslyckades åklagare sällan eller aldrig att få den misstänkte
häktad. Följdriktigt avkunnade domaren sitt beslut efter mindre än några minuters enskild
överläggning.
Jag häktades med restriktioner som förbjöd mig att ha direktkontakt med någon annan än mitt
ombud advokaten Nordh. Så snart förhandlingen avslutats flyttades jag från den uttjänta arresten
till häktet på Porslinsgatan. Från galon till skumgummimadrass och från pappers till tyglakan.
Redan samma kväll som häktningen ägt rum satte jag mig på sängbritsen och slog på de lokala
TV4 nyheterna. I ett slag växlade den manliga nyhetsuppläsarens min när han allvarstyngd och
med prompterns hjälp rapporterade om den häktade ekobrottslingen. Jag såg mitt ansikte hastigt
skymta förbi innan jag i ilska skiftade kanal.
Teven och bokvagnen var annars min enda väg att försöka döda tiden och bedöva saknaden efter
frihet. När kioskvagnen dök upp redan andra dagen köpte jag en hel stock lös General och en
302