Maffians Bankir

– Vad då går inte, svarade Louise irriterat. Går det inte för henne att fylla femtio eller för mig att
handla en present imorgon? Vad är det nu som inte går?
För hundrade gången hade hon likt den retade lejoninnan kopplat ett av sina giftiga grepp och
lyckats få mig i brygga.
– Nej, jag menar för mig att följa med på kalaset. Jag åker till Belgrad i affärer på tisdag och
kommer inte hem förrän på söndag.
Förklaringen fick henne att omedelbart tappa fattningen.
– Vad är det för djävla affärer som tar fem dagar? Det finns väl inga banker som är öppna en
lördag, inte ens i Belgrad!
– Banken har tillsammans med några lokala höjdare bjudit oss till en bankett på lördagskväll.
Missar jag den kan det kosta mig miljoner, förklarade jag och önskade intensivt att jag hunnit
förbereda mig inför diskussionen kring det bortglömda svärmorskalaset.
– Då får det kosta dig miljoner. Antingen kommer du hem på fredag eller så ordnar du en biljett
åt mig så att jag får följa med på den där banketten. Ett annat alternativ är att du åker till Belgrad
och håller dig borta – helst för alltid!
Hennes annars så vänliga bruna ögon hade ersatts av två glödande eldklot. Jag insåg omedelbart
mitt misstag och beslöt att snabbt som fan slänga in backen. Trots alla de löften som jag dagarna
innan avgett inför mig själv avlossades ännu en skarp salva lögner.
– Vi gör så här. Du får välja mellan att följa med på banketten eller om vi ska gå på din mammas
femtioårskalas, föreslog jag och bad samtidigt till högre makter att hon skulle välja kalaset
framför den obefintliga banketten. Hon sög plågsamt länge på svaret.
– Visserligen skulle det vara kul att se Belgrad, men mamma fyller ju bara femtio en gång.
Jag bet mig hårt i läppen och drog omärkbart kvällens mest utdragna suck.
Efter incidenten med Belgradresan följde resten av kvällen det invanda mönstret, nöjda och
påtagligt salongsberusade var vi tillbaka i lägenheten strax efter elva. Jag kände ett stort mått av
lättnad över att Louise verkade ha förlåtit mig för det smärre intermezzot tidigare under kvällen.
Medan hon sökt sig till badrummet för att tvätta av sin makeup kastade jag mig raklång över
sängen. Med fjärrkontrollen i hand zappade jag mellan sovrumstevens kanaler för att slutligen
fastna vid Deadliest Catch på Discovery. Inslaget fick mig att osökt tänka på min otroliga
saknad av flugfisket och alla avkopplande stunder vid de lätt strömmande åarna. Det hade säkert
gått två år sedan jag senast haft fiskeprylarna framme.
Efter dryga kvarten kom Louise ut ur badrummet iförd endast det vita tunna sidennattlinnet och
med det svartlockiga håret nedsläppt. Hon la sig till rätta på min axel och jag vände ansiktet
91