Maffians Bankir

Jag slet av mig det sista av kläderna för att lägga mig och försöka att åtminstone få några
timmars ordentlig sömn. Innan dess var jag tvingad att lyfta bort lådan som täckte merparten av
dubbelsängen. Trots att Jeppes träväska låg öppnad och uppslagen syntes tydligt märkningen
Fragile i svart mot den neongula bakgrunden.
Den hade överlevt flygplatspersonalens oömma hantering och effektivt räddat det linneinsvepta
innehållet från slag och stötar. Därinne hade hon haft en trygg resa. Min egen Madonna med
steglits.
Efter att försiktigt ha placerat lådan med målningen på golvet och därefter snabbt ögnat igenom
morgondagens programpunkter somnade jag nästan omedelbart därefter i absolut utmattning
Mobiltelefonens ihållande signaler väckte mig och med ett snabbt ögonkast mot tevens
digitalsiffror påmindes jag ännu en gång om att vrida tillbaka mina klockor en timme. Med en
slags oförklarlig tacksamhet kändes det som om jag hade vunnit just den timmen och skaffat
mig ett slags försprång på resten av världen. Trots att jag nu var inne på det andra dygnet
av landsflykt och att det hunnit bli onsdag hade jag ännu inte hunnit acklimatisera mig. Jag
greppade tag i mobilen och stängde av väckningsfunktionen. Klev ur sängen och sköt därefter
mörkläggningsgardinen åt sidan. Rummet fylldes av ljus från den tidiga morgonsol som nu var
i full färd med att besegra och bränna bort det täta markdiset. Det var med blandade känslor
jag blickade ut över Hyde Park som i praktfull grönska bredde ut sig framför mina fötter.
Upprymdheten inför de möjligheter som jag hade tyckt mig se varvades med tankar av tvivel
och oro. Hade jag kanske i ett utslag av desperation överskattat potentialen i det jag iscensatt?
I samband med att jag hade bokat det kommande mötet hade jag uteslutande haft möjligheterna
för ögonen och lagt alla verklighetsbaserade sannolikhetskalkyler åt sidan. Hade jag med min
sedvanliga optimism valt att enbart lyssna till det jag själv velat höra och därför sett det jag
själv velat se? Skulle jag redan efter dagens möte tvingas inse att planen var utopisk och att en
förnedrande återresa till Sverige skulle vara mitt enda kvarvarande alternativ? Jag lät blicken
vandra längs den dimhöljda Londonsilhuetten. Fast besluten om att finna lösningen. Även om
jag skulle tvingas att gräva fram den med mina bara händer.
Någonstans därute fanns det jag sökte och jag var därför bestämd över att vända på varje sten.
Det var min sak och ingen annans att hitta rätt.
Resan eller snarare flykten till London hade utvecklats till en pinande och mycket smärtsam
upplevelse. Bytet av identitet till Joakim Carlsson var förenat med stora risker och att gripas
med det förfalskade passet skulle utan vidare ha renderat ett längre fängelsestraff. Redan
124