Maffians Bankir

jag gjort var rätt eller fel. Det som fått mig att trots min okunskap ta den här vägen var istället
den fullkomligt osannolika karriär som Mikael Eriksson gjort i finansvärlden.
Utan en krona på fickan hade han köpt upp ett helt tomt bolag som varit noterat på Nasdaq´s
skräplista. Därefter hade junkbondbolagets namn och verksamhetsinriktning ändrats. Från att
tidigare ha sysslat med golvbeläggningar övergick bolaget över en natt till att istället tillverka
och marknadsföra dataspel. I ett slag hade den nedlagda golvfirman blivit ilskna konkurrenter
till både Sony och Nintendo.
Företagets aktier, som bara månader tidigare betraktats som värdelöst skräp, hade i raketfart
gjort en resa uppåt och bolaget värderades nu till hundratals miljoner dollar. Mikael Eriksson,
tidigare ledare av en liga med hot, inkasso och utpressningsverksamhet i bolagsordningen, hade
på mindre än ett år erövrat en plats i finansvärldens finrum. Ingenstans tycktes någon längre bry
sig om hans nedsolkade CV och tidigare högst tvivelaktiga förflutna.
Jag hade inga som helst avsikter att försöka formera ett kompanjonskap med Eriksson eller med
någon av hans närmaste. Zebran är ett alldeles förbannat randigt djur och jag var väl medveten
om att ett eventuellt beroende av den förre ligaledaren kunde få precis vilka konsekvenser som
helst. Listan var lång över alla som gjort just det misstaget. Hamnat i en beroendeställning för
att i nästa stund ha blivit pådyvlade livslånga avbetalningsplaner. Min idé var istället att genom
Erikssons kontakter hitta en konstintresserad bankir och betala en i förväg överenskommen
provision som tack för hjälpen. Därefter tänkte jag släppa alla kontakter med Mikael Eriksson
för att snabbt som fan ta mig ut ur lejonkulan.
Klädkoden för ett affärsmöte i den djupt konservativa stadsdelen Mayfair var given. Jag drog
därför på mig den mörka armanikostymen och en ljusblå skjorta med en diskret grå slips.
Därefter öppnade jag den svarta axelremsväskan från Louis Vuitton och lade ner albumet med
den nytagna bildserien av Madonna med steglits. Slutligen slog jag samman min laptop och
böjde mig ner för att placera den i väskans innerfack.
När jag reste mig upp kunde jag åter förnimma oron komma krypande och hur skjortan sakta
började klibba fast mot ryggen. Trots att luftkonditioneringen var igång kände jag hur en
svettdroppe rann längs ena kinden. Hade jag verkligen tagit ödet i mina egna händer eller var
mina beslut bara ett kort mellanspel i en oregerlig forsränning? En sista dödsryckning?
I spegeln tyckte jag mig nu betrakta en fullblodsidiot. En verklighetsfrånvänd nolla i kostym
som just var i färd med att kasta sig in i ännu ett omöjligt uppdrag. Ännu en sentida Don Quijote
med missionen att krossa okända och oförutsägbara motståndare. Endast beväpnad med min
egen subjektiva och högst oprofessionella uppfattning om en tavla.
129