Maffians Bankir

Jag blickade bort mot UBS upplysta huvudkontor som låg mindre än hundra meter ifrån mig.
Banken som var den blivande hemvisten åt trädlådan med dess ovärderliga innehåll.
Under några minuter tog jag mig sedan samman för att dra upp riktlinjer och skapa ett slags
schema inför de närmast kommande dagarna. Trots mina ansträngningar och koncentrerade
försök att tänka strukturerat misslyckades jag. Tankarna återvände envist till henne. Cecilia. Så
behaglig och bekymmerslös på en och samma gång.
Sakta övergick mina funderingar i alltmer djupsinniga grubblerier. Vem var det egentligen
som jag hade mött tidigare på kvällen? Var hon överhuvudtaget intresserad eller bara naturligt
trevlig? Och om hon nu råkade vara intresserad? Hur skulle hon reagera när jag avslöjade min
verkliga identitet?
Precis som jag beslutat den där eftermiddagen i Hyde Park källsorterade jag iväg alla tankar
kring henne och intalade mig bestämt att mötet ändå inte skulle leda någonvart.
Hade jag kvar några skyldigheter gentemot Louise efter att hon bett mig dra åt helvete? Menade
hon det hon sagt eller hade hon ångrat sig? En vecka hade gått sedan vårt sista samtal. Hon
hade mitt nummer men hade trots det inte hört av sig. Vad mer fanns att säga efter ett klassiskt
och riktigt rungande dra åt helvete? Jag lät med blicken följa en av de ljusblå spårvagnar som
passerade Paradeplatz och rullade vidare längs Bahnhofstrasse i riktning mot Hauptbahnhof. På
samma sätt som tåget hade mitt förhållande med Louise sedan länge lämnat perrongen.
Illa medveten om att jag stod med händerna fulla av lösa repstumpar insåg jag att nu var
sannolikt den sämsta tänkbara tidpunkten för att handlöst låta sig kastas in i ett nytt förhållande.
Men oavsett hur mycket jag än försökte koncentrera mig på det viktiga som låg framför mig
dök bilden av henne upp. Om och om igen. Fast att jag borde förbereda och fokusera på
morgondagens möte med Lundman trasades tankarna i småbitar. Jag lämnade det öppna fönstret
och slog mig istället ner vid skrivbordet, införstådd med att det skulle komma att krävas papper
och penna för att få något konstruktivt gjort. Trots beslutsamheten tvingades jag flera gånger att
fösa undan tankarna kring Cecilia. Strax före midnatt lyckades jag ändå till slut bli klar med de
förbannade förberedelserna och ögnade därefter snabbt igenom mina anteckningar.
Funderingarna kort innan jag somnade kretsade inte längre kring det arbetet som just nu låg
framför mig. Inte kring Rafael med sina madonnor, mina trassliga bolagsaffärer, polisens
sökande efter mig eller kring de miljoner som jag kanske skulle komma att bli ägare till.
Cecilia hade brutit sig in i min själ.
205