Maffians Bankir

Några minuter senare satt vi åter i Eriksson vräkiga Rolls Royce.
– Upp med hakan för fan! Det var väl inte illa! Nu är du ju för helvete miljonär i konst också, sa
han utan att begripa varför jag var helt frånvarande.
– Äh vafan, du har rätt. Med tanke på att jag nästan fick tavlan gratis när jag köpte den borde
jag vara tacksam, svarade jag och lyckades till slut pressa fram ett leende som varken dolde min
besvikelse eller mitt missmod.
– Häng med ut till kontoret så drar vi en repa på stan ikväll. Vi har en riktigt schysst
tabledancebar som du bara måste se, sa Micke med ett så brett leende att bara öronen hindrade
huvudet från att spricka på mitten.
– Jag hade gärna hakat på men jag känner mig helt djävla slut. Om ni är hyggliga att dumpa av
mig på hotellets baksida så slår jag en signal om några timmar.
– No problems, men ring ikväll! Vi måste fan ut och fira konstmiljonerna, avslutade han i ett
sista frenetiskt försök att dra med mig ut på stan.
– Lugnt, vi hörs, svarade jag och gav honom en klapp på axeln. Med ett kort bye till chauffören
klev jag sedan ur bilen.
Jag hade varken lust eller ork att ge mig ut på stan. Resan var ämnad åt annat än horbarer,
kröken, koks och brudar. Dessvärre hade planen att etablera tavlans äkthet gått i drickat redan
innan den på allvar hade börjat.
Jag stannade upp när tanken slog mig. Hade den verkligen gjort det? Var två personers
omdömen, om vilka jag faktiskt inte visste ett skit, tillräckligt för att jag skulle slänga yxan i
sjön?
Lika tvärsäkert som professor Grey avfärdat tavlan, lika övertygande kom svaret på frågan jag
ställt mig. No way!
I min plan fanns inte utrymme för några tvivel och inte heller i den överenskommelse som
jag föregående vecka ingått med mig själv. Där var min egen subjektiva och oprofessionella
uppfattning allenarådande.
Tavlan var ett originalverk av Rafael och jag tänkte ta mig fan se till att få betalt därefter. Jag
smet in genom hotellets bakre entré, tog trappan upp till andra planet och därifrån hissen till
elfte våningen.
När dörren glidit igen bakom mig gick jag raka vägen fram till safen och knappade in min
fyrsiffriga kombination för att se hur luckan till det lilla kassaskåpet öppnades. Allt det som jag
hade lagt in där låg fortfarande orört.
139