Maffians Bankir

– Kort och gott letar jag efter någon som under några veckor, mot svinbra betalning, är villig att
låna ut sitt pass, var min enda förklaring.
Väl framme steg åter in på mitt ödelagda och övergivna kontor. Halvvägs ner i korridoren
slog stanken av vidbränt kaffe emot mig. Jag stängde av kaffekokaren och fyllde vatten i den
torrkokta glaskannan ställde den därefter på diskbänken. Beslutsamt röjdes pappershögarna
från skrivbordet innan jag slog mig ner för att gå igenom anteckningarna i filofaxen.
Osäkerhetsfaktorerna var många och jag insåg samtidigt det omöjliga i att försöka förutspå
tidpunkten för polisens eventuella tillslag. Att ryktet nått mig var ett illavarslande tecken som
tydligt pekade på att det var nära förestående och fick mig att nu utgå ifrån att det kunde ske när
som helst. I min planering hoppades jag, med onsdagen snart passerad, att jag åtminstone hade
veckan på mig. Samtidigt gnisslade Anna-Carins kärnfulla budskap i bakhuvudet och påminde
mig om att tiden under alla omständigheter var knapp.
Jag inledde med att renskriva anteckningarna i punktform och ögnade därefter igenom listan.
Plågad av stress förstod jag vilket helvete det skulle bli att klara av att hinna med allt. Mängden
av punkter fick mig att tillfälligt vackla i min redan svaga övertygelse om att kunna lyckas.
Känslan av otillräcklighet svepte åter över mig som en kylslagen vind när jag nu satt med
anteckningarna framför mig över allt som måste klaffa.
Samtidigt innebar planen att jag skulle tvingas ställa höga krav på flera av de personer vars
förtroende jag sedan länge förbrukat. Bland annat på dem som inte längre var tillräckligt
engagerade för att orka stänga av kaffekokaren.
Dryga timmen hade gått sedan jag återvänt till kontoret när Mats Åström återkom till honom på
mobilen.
– Hej kan vi ses, frågade han.
– Helt klart, på det gamla stället, svarade jag.
– Jepp, jag är där om en kvart. Hinner du?
– Jag kommer.
Samtalet fick mig att frigöra mig från alla tvivel och dunkla grubblerier. Kanske innebar det ett
första stapplande steg framåt i den framväxande planen.
Mötesplatsen var vald med omsorg, väl undanskymd och anonym. På något mindre än tio
minuter tog jag mig till parkeringsplatsen utanför Malmö, vid segelsällskapets klubbhus i
Limhamns småbåtshamn.
Väl framme konstaterade jag att Mats i vanlig ordning hunnit först. Den svarta Mercedeskombin
stod som alltid parkerad på den parkeringsruta Mats alltid valt och som alltid stod bilen på
38