Maffians Bankir

Trots att JAT-kärran till Belgrad avgick först halv ett beordrades omedelbart ett stort antal
civila spanare till Arlandas utrikeshall. Redan strax före nio fanns större delen av styrkan på
plats, redo att identifiera och gripa den misstänkte. Ungefär samtidigt forcerades ytterdörren
till min lägenhet på Södra Förstadsgatan i Malmö av den lokala piketstyrkan. Träflisorna yrde
när de med dragna vapen brakade in för att säkra bevis och söka eventuella ledtrådar kring
försvinnandet. De instormande poliserna skrämde vettet ur Louise som precis somnat in efter
ett långt och krävande nattpass. Inbrytningen gav däremot ingenting nytt, varken i form av
ledtrådar eller bevis.
Måndagens katastrofala händelseutveckling hade på ett grundligt sätt utplånat alla möjligheter
till en god natts sömn. Alla febriga tankar kring de oundvikliga konsekvenserna hade hållit
honom vaken, tomt stirrande i taket. De oavbrutna försöken att nå mig via mobilen hade
visat sig vara helt resultatlösa. Likaså hade alla lampor i lägenheten på Södra Förstadsgatan
varit släckta. Inte ett ljud hade hörts där inifrån när Erngren strax före midnatt smugit sig dit
och knackat på. Inte heller hade någon av mina mera suspekta kontakter i stan haft någon
information att bidra med.
Efter en sömnlös natt insåg Tord Erngren i den tidiga morgontimmen nödvändigheten av
att snabbt byta strategi. Möjligheterna för honom att före klockan elva samma dag få in
tjugotre miljoner till SEB i Lomma var i stort sett obefintliga. Samtidigt som han naturligtvis
inte inför banken kunde erkänna att miljonerna slarvats bort och i värsta fall försvunnit i en
skalbolagsaffär. Den list han tillägnat sig under alla åren i bilbranschen gav honom idén till en
temporär lösning, och till sin hjälp behövde han nu den lika svikna advokat Lundman.
Advokatens kraftfulla reaktioner under gårdagen kändes som en garanti för att Erngren skulle få
med sig honom på sin linje. Att Lundman nu definitivt tröttnat hade framgått med all önskvärd
tydlighet.
Den smala vägen till räddning såg Erngren ligga i att försöka förekomma banken istället för att
bara passivt invänta deras deadline. Han hade upplägget och förklaringarna helt klara för sig.
Förseningen av återbetalningen till SEB berodde inte på slarv från hans sida utan att
försäljningen av den dyrbara konst som tillhört det bolag han finansierat blivit något fördröjd.
Så såg hans förklaring till kontorschefen på SEB ut och det var samtidigt något som han räknade
med att advokat Lundman skulle klara hjälpa honom att styrka. Därefter skulle depån med tavlor
snabbt och omgående flyttas från Tomelilla till SEB i Lomma.
Lösningen krävde också en bekräftelse från Lundman om att det fanns en köpare som verkligen
var beredd att betala de tjugotre miljoner som kontot övertrasserats med. Trots Erngrens vetskap
117