Maffians Bankir

– Det var inte enkelt men vi är rädda om våra bästa kunder, svarade Jesper leende.
– Skitbra, mycket bättre än jag hoppats på. Har du något papper att slå in den i?
– Jag har vanlig brun kartong, vi har ju dessvärre ingen presentavdelning, svarade han aningen
ironiskt.
– Det är ingen present, slå in den i det du har.
Jesper återvände fem minuter senare och överlämnade paketet till mig. Jag var inte bara nöjd
utan riktigt belåten. Klev snabbt in i bilen, scrollade telefonboken och slog advokat Lundmans
nummer.
– Är du på kontoret?
– Ja.
– Bra, då kommer jag direkt.
– Jag sökte dig för en stund sedan. Hur gick det på banken, frågade advokaten nyfiket.
– Håll i dig! Du ska få alla snaskiga detaljer så fort jag är där.
Klockan hade närmat sig halv sex när jag utpumpad men med en känsla av skön tomhet landade
till vid kontoret på Ribersborgsvägen. Bilen hamnade där den brukade. Nästan som om jag bett
om att få en ännu en ordentlig omgång böter. Innan jag gick in till Lundman ställde jag ifrån
mig det bruna paketet i ett av de bortre hörnen av mitt eget rum. Bredvid det vita bokhyllan och
osynligt för den som inte letade.
Lundman tittade upp och mötte mig med ett förväntansfullt leende. Han hade väntat otåligt på
att få höra allt om reaktionerna över dagens upptåg på banken. Tidigare under dagen hade han
följt förberedelserna och sett hur småsedlar blandats med in- och utländska mynt, muttrar och
brickor.
– Nå, inledde Lundman illmarigt. Gick det som planerat?
– Det kunde fan inte blivit bättre, svarade jag och klarade inte längre av att hålla mig för skratt.
Under de därpå följande tio minuterna gav jag en, för ovanlighetens skull, sanningsenlig
beskrivning av allt som utspelat sig under de tre timmarna på Handelsbanken. Några
gånger tvingades jag att avbryta berättelsen för att torka tårarna som framkallats av de täta
skrattsalvorna. Uppriktigheten fick mig att känna mig annorlunda, kanske beroende på att för
ovanlighetens skull var vartenda ord av det jag framfört sant. Kanske därför att jag verkligen
slutfört något, även om det bara var ett första steg i min plan. Samtidigt var jag nu allt mer
övertygad om att jag utan rädsla för eventuella konsekvenser skulle klara av att dra det jag
föresatt mig hela vägen. När jag avslutat den färgsprakande berättelsen satt vi båda tysta och
betraktade varandra.
83