Maffians Bankir

över att jag ännu en gång lät mig stressas, men klarade inte av att bara avfärda det jag hört som
ovidkommande nonsens.
Tillbaka i rummet där Louise satt placerade jag hennes tekopp strax till vänster om den tända
lampan. Slog mig ner på fotpallen mittemot henne och nu mötte hon åtminstone min blick,
om än misstänksamt. Det nyligen uppkomna krisläget framtvingade ännu en av mina otaliga
nödlögner.
– Jag hann inte få iväg alla mail innan jag stack från kontoret. Jag måste dra dit en sväng, är det
okej för dig?
Hon drog på svaret medan jag kände hennes skärskådande blick.
– Åk dit om du måste, jag börjar tidigt imorgon så jag lägger mig snart, sa hon med ett ansträngt
leende.
Jag reste mig långsamt och gick mot ytterdörren. Den krypande olustkänslan hade vuxit sig allt
starkare för att nu likt ett gift nu ha spritt sig i kroppen.
Dryga halvtimmen hade gått sedan samtalet med Hans Erik Lundman när jag med sedvanlig
vårdslöshet parkerade BMW-jeepen utanför kontoret på Ribersborgsvägen 14. Från gatan kunde
jag se hur det lyste i Lundmans rum. Han fanns redan på plats, som alltid punktlig.
Kontoret som två år tidigare varit levande, fullt av entusiasm och framtidstro, låg nu närmast
öde och övergivet. Min vårdslösa hantering av personal, löner och tidplaner hade i rasande takt
tömt arbetsstolar och släckt förhoppningar. De få som återstod av den ursprungliga styrkan
hängde envetet kvar av endera två skäl. Antingen därför att de satsat sina sista besparingar
i mina vidlyftiga projekt. Eller så levde de i den verklighetsfrämmande och vansinniga
förhoppningen om att skeppet i den tolfte timmens sista skälvande minuter mirakulöst skulle
undkomma det brådstörtande djupet.
Från utsidan illustrerades verksamheten rättvist av den enda krukväxten i fönsterraden En
överlevande julros vars sista röda kronblad sedan länge torkat ut och fallit ned. Återstod gjorde
tre glest sittande blad och en döende stjälk som med falnande stolthet reste sig ur den snustorra
blomsterjorden.
Normalt obekymrad gav jag antagligen ett ansträngt och spänt intryck när jag äntrade advokat
Lundmans kontorsrum. Efter ett nervöst ”hej” sjönk jag ner mittemot advokaten i den nedsuttna
svarta besöksstol från IKEA, där jag redan tidigare tillbringat hundratals timmar. Informationen
från Louise hade skakat om mig rejält och i ett slag väckt all inneboende oro till liv. Nu hade jag
bett Lundman komma för att försäkra sig om att det jag hört var inbillning, att läget var under
20