Maffians Bankir

Kapitel 23
Söndagen hade på samma sätt som lördagen utvecklats till en alldeles förbannat lång och
segdragen historia. Ett dubbelavsnitt av Morden i Midsomer räddade den i någon mån från att
förvandlades till en evighetslång transportsträcka mot måndagen.
Bokningen av ett rymligt och framförallt ljust rum på hotellets konferensavdelning hade varit
en snabbt överstökad uppgift. Därefter hade jag vänt mig till den ständigt leende asiaten vid
conciergedisken, vars namn jag hade lyckats att lägga på minnet. Jag hade bett om hjälp med att
arrangera dygnet-runt bevakning av det rum där målningen skulle befinna sig under måndagen
och tisdagen. Mr Soo hade försäkrat mig om att lösa det och jag tackade honom därför med att
trycka en tiopundssedel i hans hand.
Klockan hade precis slagit nio på måndagsmorgonen och det skulle dröja ännu en timme
innan professor Grey med assistent förväntades dyka upp. Nere på Hiltons konferensavdelning
konstaterade jag lättat att asiaten hade infriat sitt löfte och det inhyrda bevakningsföretaget
fanns redan på plats. Jag slog mig ner vid det ovala konferensbordet och betraktade målningen
som stod prydligt uppställd bara några meter längre bort på det staffli som hotellet hade ordnat.
Mot den vita väggen som fond gjorde det femhundraåriga mästerverket ett enastående intryck.
Jag nästan trollbands av madonnans kärleksfulla leende med skildringen av relationen mellan
jesusbarnet och Johannes döparen i en fantastisk färgställning. När jag med ett ord försökte
sammanfatta känslan inför kompositionen var skönhet det mest självklara valet. Det var i ett
slags drömskt tillstånd som jag nu satt där. Bakåtlutad med benen korslagt utsträckta och med
blicken fast vilande mot tavlan. Mitt personliga omdöme över målningen var glasklart och nu
var det upp till experterna att säga sitt.
Skulle professor Grey vara beredd att ompröva sin refusering sedan han väl sett tavlan eller var
det en alltför orealistisk tanke? Var förhoppningen om ett best case scenario orimlig? Tanken på
att eventuellt lyckas fullt ut var svindlade och gav mig gåshud.
Samtidigt skulle Grey kanske bara behöva en halvtimme och inte två dygn för att helt döma ut
mästerverket. Möjligen skulle han bara precis behöva kliva innanför dörren för att konstatera att
han misstagit sig att målningen var ett falsarium. Jag ansträngde mig till det yttersta i ett försök
att tolka madonnans hemlighetsfulla leende? Var leendet som for över hennes läppar av kärlek
eller ett hån i smälek?
De verklighetsfrånvända spekulationerna avbröts när telefonen på konferensbordet ringde och i
ett slag avbröt min pågående flykt från nuet.
179