Maffians Bankir

– Knappast, han har nog lämnat stan. Hans mobiler är avstängda och han svarar inte på mail,
svarade Erngren uppgivet.
– Vad vet du mer om honom?
– Jag tog med en bild från ett tidningsurklipp. Den är tagen för ett år sen, när han tog över ett
företag i Tomelilla. Han är runt 190 lång, normalbyggd, går för det mesta i jeans och kör en grå
BMW Jeep som jag dessvärre inte har regnumret på. Han är inte typen som går ut. Men han
hänger en del nere på Casa Mia. Du vet den italienska krogen nere på gågatan.
Goran nickade. Han visste precis vilken restaurang Erngren menade.
– Sen är han sambo med en mörklockig tjej som heter Louise och hon jobbar som sjuksköterska
på UMAS. Hon ser bra ut och det är i stort sett allt jag vet om henne.
– Vet du var hans föräldrar bor, frågade Goran och betraktade Erngren med skoningslös min.
– Ingen aning! Jag tror faktiskt inte att han har särskilt mycket kontakt med dem, svarade
Erngren och kände ett märkbart obehag när våldsmaskinen vid andra sidan bordet under några
sekunders tystnad försökte läsa honom.
– Jag vill ha hundra papp upfront sen kör vi fifty-fifty, sa juggen självsäkert och lutade sig bakåt
med armarna i kors. Erngren slängde en blick mot det brutala ansiktet mittemot sig. Han tvekade
inte en sekund inför om torpeden skulle klara av att krama tjugoåtta miljoner ur fanskapet som
blåst honom. Det var snarast en fråga om att klara av lokalisera bedragaren.
– Jag kan betala hundra i förskott men dom tjugoåtta är inte mina. Dom tillhör banken. Om
jag inte klarar av att betala tillbaka allt är det ingen mening för mig att komma dragande med
hälften. Jag kan betala tjugo procent om du lyckas och jag tror att det är ett enkelt jobb. Bara du
får tag i honom
– Vi lyckas alltid! Släpper du tjugofem procent så drar vi igång direkt, svarade torpeden som satt
med fingertopparna mot varandra och med ett överlägset flin på läpparna.
Genom sättet att understryka vi på förstod Erngren att Goran inte arbetade ensam. Snart skulle
ett gäng krigsskadade och demoraliserade juggar vända upp och ner på hela stan. Allt för att
hitta råttan som förpestat hans liv och för att återställa de förskingrade miljonerna.
– Tjugofem är okej! Men då ska det ingå att ni ger honom en riktig djävla omgång, svarade
Erngren efter en kortare stunds huvudräkning.
– Du kan vara lugn. Han repar sig aldrig.
Precis när de var på väg att skiljas åt vände sig Goran till Erngren med en sista fråga.
– Vet du om han har några kontakter bland oss? Jag menar med någon av mina landsmän här i
stan?
Frågan tvingade Erngren att tänka efter.
144