Maffians Bankir

Jag svalde men lyckades bibehålla blicken fixerad vid hennes ögon.
– Jag lovar att du ska veta allt du vill veta, svarade jag samlat och lät medvetet lögnen vinna.
Ikväll var inte rätt tid att riskera allt genom att avslöja min riktiga identitet.
Nöjda och hängivet uppslukade av varandra lämnade vi Restaurang Madrid strax före elva. Vi
gick sakta genom den äldre delen av stan längs Niederdorfstrasse. Hon skrattande och fnittrande
hysteriskt över min självironiska beskrivning av min fiaskobetonade militärtjänstgöring och
över några av de mest vilda svensexorna. Under den stjärnklara himlen var sommarkvällen
kylig. Jag tog av mig kavajen och hängde den försiktigt över hennes axlar. På ett övernaturligt
sätt kände jag dragningskraften till kvinnan som nu promenerade vid min sida.
– Fryser du, frågade jag och lade armen över hennes axlar.
– Nej! Inte när du värmer mig, svarade hon och drog sig lite närmare intill mig.
Vi fortsatte långsamt längs gränderna i gamla stan ner mot bron som korsar Limmatfloden vid
Hauptbahnhof. Vi stannade mitt på bron. Där under oss flöt den svarta floden ljudlöst i makligt
lugn. Längre fram speglades stadens ljus i vattnet. Jag höll Cecilia tätt intill mig och lät henne
omslutas av min armar. Sedan fångade jag hennes blick och allting tycktes stå still när jag såg
henne djupt in i ögonen. Så skön och så vacker. Jag kysste henne och känslan var intensivare,
hetare och mera passionerad än vad jag någonsin tidigare hade upplevt. När våra läppar slutligen
skildes åt vägrade omgivningen att sluta snurra. Den omvälvande känslan var obeskrivbar.
– Herregud vad du är fin, sa jag och smekte försiktigt hennes kind.
Vi fortsatte den korta promenaden mot hennes hotell men stannade till vid ett par tillfällen.
Jag kysste henne igen och drog henne så nära intill mig som jag någonsin kunde. I hennes öra
viskade jag sedan hur mycket jag skulle sakna henne.
– Jag tror att jag kommer sakna dig också, svarade hon med ett retfullt leende.
Vi blev stillastående utanför entrén till Hotel Schweizerhof en bra stund. Jag höll henne så nära
att jag kunde känna hennes allt snabbare hjärtslag. Varje kyss fick mig att vilja ha mer av hennes
mjuka läppar och lekande tungspets. Hon såg mig djupt i ögonen.
– Helst av allt hade jag velat be dig att följa med mig in. Allting känns så otroligt rätt, men jag
kan inte. Jag förstår om du tycker att det verkar konstigt men jag vill lära känna dig bättre först.
Oavsett hur rätt allting känns just nu. Snälla! Säg att du förstår. Jag vill verkligen inte förlora
dig.
Jag klarade inte att släppa henne med blicken. Visst hade jag velat och visst hade jag hoppats.
Allt kändes så rätt samtidigt som jag ändå respekterade henne. Inte minst därför att hon klarade
av att hålla fast vid sina principer. Jag var nämligen helt övertygad om att hon egentligen
218