Maffians Bankir

några bord bort. Mannen var betydligt äldre, rödlätt tunnhårig och ordentligt fetlagd. Hon var
åtminstone trettio år yngre, späd och med asiatiskt utseende. Han torsk, hon fnask.
Jag roade mig med att studera hur den ilandflutna kaskeloten verkligen ansträngde sig för att
charma medan hon log och fnittrade. Betraktande det patetiska skådespelet frågade jag mig om
inte fetknoppen fattat att han just nu besvärade sig helt i onödan. Bytet var ju för fan redan fällt.
Eller rättare sagt köpt. Medan tjockisen fortsatte sin meningslösa konversation kunde jag inte
undgå att lägga märke till hur den lilla asiatiskan höll mobilen under bordet och med bara ena
handens fingrar lyckades knappa iväg ett sms. Kanske var det ett hemligt försök att meddela sin
hallick om att hon fortfarande var busy.
Medan jag hunnit in på min andra öl och kycklingvingarna landat på tallriken började några
mindre sällskap droppa in. Jag stannade upp i ätandet och spetsade öronen för att höra om någon
talade svenska.
Förpostfäktningen och den rundlagdes charmoffensiv var över. Han viftade till sig en kypare och
tecknade med de feta fingerstumparna att han önskade att få in notan. Snart skulle den stackars
asiatiskan plattas ut under fläskberget och kvällens första studieobjekt var därmed på väg att
försvinna under min radar.
Jag såg mig omkring efter andra att analysera när spaningen avbröts av en röst snett bakom mig
– Ursäkta, är det ledigt här, undrade mannen med en accent som jag omöjligt klarade av att
placera
– Javisst, självklart, svarade jag ointresserat.
Precis som jag gjort hängde han kavajen över ryggstödet och placerade mobiltelefonen på
bardisken framför sig. Utan att låta någon tid gå förlorad vinkade han därefter till sig bartendern
med pekfingret och beställde en singlemalt. I två korta svep tömde han whiskeyglaset och
beställde one more samtidigt som han ställde ner det tömda glaset på disken.
Jag betraktade mannen genom ögonvrån i ett försök att skapa mig en bild av honom. Omedvetet
drogs därmed igång kvällens andra personanalys.
Gissningsvis var mannen som slagit sig ner vid min sida någonstans i fyrtioårsåldern.
Anletsdragen var markerat utmejslade och det mellanblonda håret låg bakåtslickat. En första
utvärdering baserad på mannens exklusiva klädsel och utseende gav egentligen ingenting.
Skorna såg ut att vara handsydda och klockan påminde om en Vacheron Konstantin. Det var
dessvärre svårt att avgöra utan att tokstirra mot handleden.
Min första gissning var att det skulle kunna röra sig om en säljchef på konferens. Kanske var det
en chef över något mindre eller mellanstort företag eller möjligtvis en överårig bankyuppie. Att
med säkerhet klara fastställa vad det rörde sig om för slags karaktär var en ovanligt svårknäckt
175