Maffians Bankir

Inget pris kunde vara högre än att mista henne. Jag var mer övertygad nu än någonsin. Det fanns
en mening med att jag hade träffat kvinnan vars ord jag höll i mina händer. Under måsarnas skri
vek jag sedan försiktigt samman lappen och steg åter in i bilen.
– Vi kör till polishuset.
Pero kastade en blick mot mig i ett försök att förstå vilka tankar som for genom mitt huvud.
Ännu en gång helt utan att lyckas.
Fem minuter var i kortaste laget. Även för en snabbgenomgång. Jag kände igen Carl-Gustaf
Nordh i samma ögonblick som han klev ur sin mörkblå Mercedes. Advokaten var lång och
robust byggd med en vågig svart och svårtämjd kalufs. Under den blå klubblazern bar han en vit
skjorta med en diskret gråtonad slips. Nästan begravningsvarning och jag frågade mig oroligt
hur illa jag egentligen satt till. Med bullrande basröst vände advokaten sig till mig samtidigt som
han låste bilen.
– Ta god tid på dig och lämna inga snabba svar på deras frågor. Det är ingen tävling. Om du inte
vill eller kan svara så säg det och försök inte klura ut svar som ställer till problem för dig senare.
Har jag fattat dig rätt? Du förnekar alla brott?
– Jag medger en del felaktigheter men inte att det rör sig om några brottsliga handlingar, svarade
jag när vi steg innanför dörrarna till den gula tegelfästning som är polishuset på Porslinsgatan.
– Okej, då kör vi, sa Nordh sammanbitet.
Vi promenerade över det blankpolerade granitgolvet fram till mannen vid den bepansrade
glasrutan.
– Jag har bokat tid med Lars Bertil Carlsson nu klockan två, sa jag utan att mannen bakom rutan
ens bemödade mig med en blick.
– Hur var namnet?
Jag presenterade mig själv och advokat Nordh medan jag iakttog mannen som sävligt och
oengagerat lyfte telefonluren och slog ett kortnummer.
– Vänta här så kommer det strax någon och hämtar er, svarade han fortsatt nonchalant och
viftade åt mig med handens utsida att flytta mig.
Uppträdandet från mannen bakom glaset var så satans motbjudande att jag instinktivt övervägde
att bara precis be honom att dra åt helvete. Samtidigt som hjärtat slog allt snabbare och jag
kände adrenalinet stiga tvingade Nordhs närvaro mig till besinning.
Väntan blev mycket kort. Innan advokaten ens hunnit ställa ner väskan på golvet fann vi oss
närmast omringade av polismän. Utan att vara helt säker tyckte jag mig känna igen den ena
av dem som Lars Bertil Carlsson. Istället för civiliserade hälsningsfraser uppmanades jag
294