Maffians Bankir

– Vi tar det när du är på kontoret. Jag hör av mig före tolv.
– Jag skyndar mig dit, avslutade advokaten.
Jag tog fram mobilen och slog numret till Pero Grujic för att förvissa mig om att ingenting nytt
inträffat som förändrade planerna.
– Jag kan vara på Ribersborgsvägen om en timme. Räcker det, frågade serben.
– Det blir helt perfekt, svarade jag.
I valet över vem det tredje samtalet skulle gå till föll en av de fyra hantlangarna bort av naturliga
skäl. Att ens ringa Ahmed vore att verkligen utmana ödet då snuten nu med hundraprocentig
säkerhet hade full koll på både kurden och hans lurar. I det minst sagt delikata läget framstod
Mats Åström som det självklara valet. Han skulle tveklöst utföra uppdraget utan att vare sig
ställa några frågor eller komma med krav på orimliga ersättningar.
– Tjenare! Är allt okej, startade jag samtalet.
– Som alltid på topp! Ligger och nöter soffan i väntan på att du ska komma med nya
arbetsuppgifter. Hur är det själv?
– Jag ska fatta mig kort. Som du ju vet har jag dragit från stan men jag behöver snabb hjälp med
att lösa en grej därhemma. Har du tid att åka till Ribersborgsvägen och träffa Lundman om en
timme?
– Om priset är det rätta kan jag vara där om fem minuter!
– Det behövs inte, en timme blir perfekt. Jag ringer till din mobil om exakt en timme.
– Kanon, vi hörs! Det gick knappast att undgå tonfallet som genomsyrats av förväntan inför
möjligheten att dra in ytterligare stålar.
På slaget halv elva slog sig Pero Grujic och Mats Åström ner i besöksstolarna på advokat
Lundmans rum.
– Då är det bara maestros instruktioner vi väntar på, sa Åström i ett halvhjärtat försök att lätta
upp den allvarsamma stämningen.
– Som alltid, svarade Lundman med ett skevt leende. Vet ni förresten var han håller hus?
Såväl Grujic som Åström skakade nekande med sina huvuden.
– Det är något märkligt. Precis som om någonting hänt som har förändrat honom, fortsatte
Lundman i ett försök att kolla de övrigas uppfattning.
– Jag vet inte, svarade Åström. Jag träffar honom inte tillräckligt ofta för att se någon större
skillnad.
Han beslöt att inte nämna passet och var dessutom helt ovetande om att Pero vid hans sida redan
164